Jag hatar naturen / Anna Axfors

Foto: Charles Ludvig

Anna Axfors är född 1990 i Tranås och bosatt i Malmö. Axfors hör till de mest uppmärksammade namnen inom den unga svenska samtidspoesin. Hon debuterade 2016 med den originella lyriska kortromanen Kärleksbrevet. Bakom sig har hon en rad framträdanden på internationella poesifestivaler, digital poesi och sedan länge slutsålda chapbooks.

 

jag hatar naturen

jag står inte ut med att titta på månar

natt efter natt

my loneliness is killing me and I must confess I still believe

och jag står inte ut med att se regnet falla

på mina nya skor. men om inte naturen fanns skulle det

inte finnas skor för skorna har man för att inte gå direkt på

naturen. varför kan man inte gå direkt på naturen? så hård

är den inte och förresten, efter ett tag skulle man vänja

sig, fötterna skulle bli hårda, hårdare än naturen — om

någonting kan vara hårdare än naturen. människan hör till

naturen, och det är onödigt att säga »människan förstör

naturen« för det är naturen som förstör naturen; precis

som allting i slutändan bryter ner sig självt

 

nu lossnar nåt inom mig

som isen under den globala uppvärmningen

när mycket is faller ner i havet, blir hav självt

så lossnar nåt inom mig

och blir mig

 

nu ligger solen så mjukt

över bergen och det enda som finns kvar är

en hares försiktiga skutt över allt

det platta

 

jag har övergett min gamla ideologi och min nya är att

försöka skapa mig min egna ordbok

 

och jag har också haft en blomma bredvid mig

i sängen

när de trodde jag var död

 

i sex år har jag varit rädd för döden

men det är först nu som jag förstår att livet är kort och

då blir jag också rädd för själva livet, precis som dronten

dansar dagen ut och därför blir jag så glad när jag tänker

på att man får göra vad man vill och jag vill inte vänta

tills de tror jag är död med att få ha en blomma bredvid

mig i sängen

 

arktiskt ljus över bergen på andra

sidan

sund gung mjuk lugn

andas

 

arktiskt ljus över båda lungor

 

jag suckar, jag somnar

 

jag ringer ett samtal

det börjar smaka blod i munnen och

det är morgon

hon svarar med hår hon svarar med tårar

 

tid går

 

skammen gör en

inte galen,

men i ansiktet

stram

 

jag tycker inte om hudvård

»återfukta hela tiden huden«

jag tycker inte om det tipset

 

åh herregud

 

det går inte

 

jag lägger mig på marken och blundar

 

dör sakta

fast att jag trycker örat mot marken – hör

jag ingenting,

det verkar som att jorden

inte har något hjärta

ha ha, det har jag alltid vetat

 

att det är bara havet som har en puls                                                                                             

 

och jag har slutat tro på

miljö,

jag tror numera

kanske inte bara

men mycket

på att

»Genen är en enhet för information om ärftliga

egenskaper, som ärvs från föräldrar till avkomman«

det är som det är – det äter inte

det känns bra att inte längre kunna skylla på någon

 

jag behöver inte längre fundera på om jag är

medel- eller underklass

jag bara Är

och det är skönt

jag lyssnar på Celine Dion och dricker öl

det är naturlyrik för mig

 

min tanke är en blomma i mitt huvud

kudden luktar kiss och jag bryr mig inte

snart slår en hel äng ut där

den ska jag gå på när jag somnat 

jag ska gå barfota för naturen är inte särskilt hård

jag är hårdare

 

jag hade en period i livet då jag bara bar svarta kläder

därför vet jag inte vad jag ska ha för kläder imorgon

allt är svart

 

när jag tittar ut genom fönstret ser jag ända bort till

svartklubbarna där jag brukade drömma

jag älskade den här staden innan den hade murar

jag älskade det här havet innan det förblödde

och jag såg det från

långt håll och det luktade

Apelsin

Kyla

Vind

jag kände det från alla håll

 

svank svett sveda lovar bot och bättring

som kommer i din mun, min orgasm

somnar in till ljud av djur

på flykt

 

mitt härliga öde är att se till att det inte kommer luft i

brödpaketet så att franskbrödet blir hårt

 

man blir besviken då

 

och på allt de vill ta bort

 

det lever inte

det går inte

det äter inte

det samlar inte

 

det regnar våldsamt, dropparna piskas

mot rutorna, och sprängs och sprängs

och landar på floder

jag inte känner till, inte varit vid

det känns som någon tar i mitt hår, ömt som om livet

redan är över och ska summeras

det är ingen fara

men Dagen som detta väder varnar oss för

kommer komma

den brunheten

har redan kommit

varje dag händer »det som inte får hända«

 

 

 

//

Ur ”Jag hatar naturen”, 10TAL Bok, 2018.

Författarens hemsida: https://axfors.wordpress.com/

 

Comments are closed.

Powered by WordPress.com.

Up ↑