Växternas sömn (Somnus plantarum)

Af Carl von Linné


Kap. I. 
Botaniken har av gammalt, allt ifrån Aristoteles’ tid varit föremål för ett oavlåtligt studium, och naturforskarnas arbete har i denna vetenskap så fortskridit, att numera nära nog intet kunde tyckas hava av dem lämnats å sido. Ända till vår tid hava botanisterna företrädesvis riktat sina bemödanden på att avbilda och beskriva växterna samt att uppställa lagar och system för vetenskapen. Ty det vore omöjligt eller åtminstone förenat med stor svårighet att särskilja växterna från varandra och lära grundligt känna dem, om de icke indelades i klasser, ordningar, släkten och arter. Men genom denna indelning har naturvetenskapen nått en sådan höjd, att vi kunnat komma till flerfaldiga upptäckter, vilka man förr icke haft någon tanke på. Så t. ex. vill jag i största korthet omnämna några iakttagelser som gjorts vid vårt vidtberömda universitet. Vi hava funnit 1. att, ehuru växterna tyckas växa utan ordning om varandra, ändock var och en fordrar sin särskilda jordmån[1]; 2. att träden sinsemellan följa en viss ordning i frambringandet av sina löv[2]; 3. att växterna likaledes varje år i bestämd ordning utveckla sina blommor[3]; 4. att ganska många blommor dagligen på bestämda timmar öppna sig och därefter åter tillslutas[4]; 5. att de särskilda växtätande djuren hava vissa växter sig anvisade till näring, medan de låta de andra stå kvar för de övriga djurens räkning och således icke inbördes beröva varandra sina näringsmedel[5]; 6. att insekterna taga sin boning på särskilda för en var av dem bestämda växter[6]; 7. att blommorna på ett underbart sätt ingå giftermål och befruktas men genom heterogen befruktning förvandlas så, att därav uppstå nya och konstanta varieteter, om icke till och med nya arter[7]. Långt flera upptäckter äro dock måhända förbehållna en eftervärld, som får vandra ännu längre fram på naturens arbetsfält. 


2. Växterna hava ganska många egenskaper gemensamma med djuren och mycket stor likhet med dessa. Jag tror knappt, att någon kan åtaga sig att skilja ett torkat exemplar av Conferva articulata från ett dylikt av den lilla mask, som nämnes Sertularia. Dessa små maska synas samla sig näring genom sina porer såsom de små vattenalgerna och tillväxa medelst grenar på samma sätt som växterna. Växterna fordra en ren och av solen värmd luft, vilken de inandad genom den övre ytan av sina blad; de fordra också tillräcklig fuktighet till dryck. Växterna kräva vidare tillbörlig fuktighet till dryck. Växterna kräva vidare tillbörlig rörelse och vila: om de leva alltför mycket i vila, såsom i växthusen, förslappas de, skadas av insekter, förtvina och bliva späda och bleka, varemot de, som leva i fria luften utsatta för alla vindar, bliva fastare och kraftigare samt frambringa vackra blommor. Undantag härifrån göra endast vissa parasitväxter, som i allmänhet sakna blad, såsom Lathræa, Monotropa, Hypocistis, Cynomorium, samt saftiga växter[8] som leva på slätter och högt belägna ställen. Vidare hava växterna sina avsöndringar, sin andning, sin sekretion genom glandler, och de hava könsumgänge nästan på samma sätt som djuren. Det sistnämnda förhållandet är visserligen på ett annat ställe[9] mer än tillräckligt uppvisat, men för att icke minsta tvivel därom må finnas kvar hos någon, vill jag anföra ett enda erfarenhetsrön, som årligen kan göras i våra växthus. Hos Momordica Balsamita, som hos oss merendels blommar sent på hösten, då växthusets fönster och dörrar redan äro stängda, sitta han- och honblommor på samma stängel men dock på avstånd från varandra. Frömjölet kan då, enär intet luftdrag finnes, icke föras över från ståndarknapparna till märkena, och honblommorna bliva därför alltid ofruktsamma. Men trädgårdsmästaren plockar av hanblomman och befruktar därmed honblommans märke. De på detta sätt befruktade blommorna bära då vanligen frukt, men de andra icke. Skulle icke detta vara tillräckligt bevis för att växterna bliva fruktbärande genom frömjölet som sprides över pistillens märke? 

3. Utom det nu anförda märka vi hos växterna många underbara egenskaper som överensstämma med djurens. Jag skall icke tala om att växterna hava sina metamorfoser likasom insekterna. Men blommorna höja sig upp för att lämna luften fritt tillträde, och på samma sätt som insekterna gömma de sina foster, Valantia t. ex. under sina blad, Asarina under blomskaften, Arachis, Trifolium subterraneum och Lathyrus subterraneus i själva jorden. En egenskap hava djuren, vilken växterna sakna. Växterna hava icke förmåga av förnimmelse eller av frivillig rörelse, vilken hos djuren åstadkommes medelst nerverna, som från hjärnan sprida sig till kroppens övriga delar. Visserligen sammandraga åtskilliga Mimosæ och Oxalis sensitiva sina blad vid beröring, men detta sker utan någon medvetenhet hos växten.

4. Då växterna sakna nerver och förnimmelseförmåga, synes därav följa, att sömn och vaka i egentlig mening icke kunna finnas hos dem. Icke desto mindre har det behagat den allsmäktige Skaparen att, alldenstund intet levande, som saknar vilans omväxling, kan bliva bestående, tilldela de flesta, om icke alla växter ett analogon till sömnen. Detta har jag vågat här benämna, ehuru i oegentlig mening, växternas sömn. Vid första betraktandet tyckes det vara en sömn, och jag har velat undvika att skapa en ny term, som skulle kunna bliva vida otydligare och mindre bruklig. 

5. Då djuren skola överlämna sig åt sömn och vila, intaga de i allmänhet ett särskilt läge. Apan ligger på sidan likasom människan och överhöljer sig ända upp till huvudet. Kamelen sover med huvudet mellan framfötterna. En stor mängd fåglar se vi sticka huvudet under vingen. Vissa hackspettar luta ned huvudet, när de sova. Psittacus Galgulus[10] omfattar en trädgren med ena foten och hänger så under sömnen, som om han vore död. Vissa spindlar och andra insekter hänga i bakfötterna, när de om natten njuta vila – det är måhända rätt att enligt några naturkunnigas påstående antaga, att insekterna icke njuta sömn i egentlig mening. 

6. En nära nog likadan egenskap hava vi iakttagit hos flera växter, i det de om natten sammandraga och vika ihop sina blad icke blott för att undgå att störas av vind och storm utan också för att – tycks det – hämta nya krafter genom att njuta lugn och vila. Att växterna på detta sätt njuta sömn, är ett nytt och hittills ohördt rön, och jag beträder här en väg, som av ingen förut trampats men till äventyrs i framtiden skall bliva mera banad, då flera forskare beträda den, i det de söka Skaparens fotspår. Människan, som är begåvad med förnuft, bör alltid och med iver vara uppmärksam på företeelserna i naturen, ty dessa lede alltid till nya företeelser och nye upptäckter, som äro till nytta för mänskligheten, om de än vid första påseendet ofta tyckas vara utan betydelse. 

// AKADEMISK AVHANDLING under Linnés præsidium Upsala 1755. Översatt från latinet av C. A. Brolén.


Comments are closed.

Powered by WordPress.com.

Up ↑