Jonas_Gren_01Av Jonas Gren

 

när jag hade

bränt alla kartor

och gjort vinden

till kompass

stod

kronhjortarna

i ekbacken

som vägskyltar

 

 

försöker

så gott det går

sätta ord

dimmorna i skallen

      landet som

sträcker sig

ut och

in i sig självt

i det levande

som dag och

svamp

    denna jättelika

organism

       försöker

med taltrastens

tydlighet

inkorporera

enstaka maskar

med vingens ömma

mantel kring de

hungrande

i boet

 

 

jag fick en klar syn

i natt

när alla kartor

brunnit

vi skulle

gå alla

genom ljung

hand i hand

regn

skulle väta

sång

skulle ljuda

ingen annan

än fåglar

ser oss

uppifrån

de ser

den ändlösa

räckan av liv

de är      vi

är vi

alla     det

okynnesberusade

lätta följet

av syre         och samtal

       mänskligt språk

är ett slags

högburet

kväkande

     går försiktigt

med anklarna

kittlade av kvistar

går vi

intill

varann

bara fåglar vet

hur många vi är

      låter mig

tillsammans

med våta

kinder

föras

i ett

stilla

steg     i huvudet

en annan        front

 

 

geologiskt sett

borde jag redan ha

glömt mig

    har ingen

aning om varför

man ska leva     nu

som om jag levde     nu

och inte

för en miljon år sedan

eller om

en miljon år

 

 

spåren är

inga metaforer

de är avtryck

inte som

maskiners

längs vägar

men in i gläntor

ut på sjöar

    en dag     ett spår

i virvlarna av

gräsets hår och

mönster av sprucken jord

i barken        vindens

vattenström mot strået

hur en fjord av

kvist        från

stammen sträcker sig

    ett vrål av val från

trädets

                      djup   hur

floderna i hjärnan

bryter fram

jag går i vitsippor

och sjunger

 

 

jag var anställd att

dechiffrera

   varje dag i

det myckna

             avbilda

ingen bild liknar

längre

det sedda

      glider

som undulat ut

under björkarnas testar

  skriver

     med

           vingarna

                    känslan

 

 

ensamma

fjolårsblad

i

björken

och

        radhuset

      min

differentierande

blick

    björken

från år till

        år

i produktion

    i kanske två sekel

hemvist

           för miljontals

        radhuset fixerat

som sovstad

för två

    det renhållna

virket     betongen

         artefakten

 

 

/

 

Gren er født i 1981, er poet og journalist med masterutdannelse i sosial-økologiske systemer. Han er med i redaksjonen til tidsskriftet 10TAL og har tidligere bl.a. deltatt med en diktsuite i antologien «Mot denna sol» (Brombergs 2013).

Forlaget skriver: «Lantmäteriet är en stämningsmättad och myllrande rolldiktning som utspelar sig i civilisationens och ekosystemets märkliga skeenden. Här möts motorvägar och svampar, cigarettändare och albatrosser, kärnkraftverk och vithajar. En lantmätare föder upp djur i grannens badrum och en rökande mård lyssnar till fågelsången. Det är den förlorade kontrollens poesi: Lantmätarens matematiska kartläggning av jordytan utmanas av det godtyckliga i livet: sälar, ord, ömhet och oro.»

Det følger også et «ljudverk» til utgivelsen – FKA får bringe utdrag fra boka «Lantmäteriet». Vi takker!