ÖijerAv Bruno K. Öijer / Foto: Maya Eizin Öijer

 

i varje land

finns ett annat

där inga moln är vita sår på himlen

 

ett handslag gäller

ingen läser andras brev

och varje fiende har tydliga drag

 

ord sagda i mörkret

flammar upp som tändstickor

ögon du möter väjer inte undan

färgas inte av rädsla och misstänksamhet

 

vägarna måste först

be skogen om lov

och tystnaden målar sej vacker

hänger i det stora rummet

har bara en ensam tågvissla till ram

 

och jag sitter ofta vid fönstret

ibland är utsikten min enda vän

jag litar på regnet därute

 

när det hamrar mot marken

som om det vill gräva upp och rädda

något dyrbart och levande

som stampats ned och gått förlorat

 

/

Diktet er publisert med tillatelse fra forfatteren og forlaget, og er hentet fra samlingen Och natten viskade Annabel Lee (Wahlström & Widstrand, 2014).