Af Carl von Linné

Kap. I. 
Botaniken har av gammalt, allt ifrån Aristoteles’ tid varit föremål för ett oavlåtligt studium, och naturforskarnas arbete har i denna vetenskap så fortskridit, att numera nära nog intet kunde tyckas hava av dem lämnats å sido. Ända till vår tid hava botanisterna företrädesvis riktat sina bemödanden på att avbilda och beskriva växterna samt att uppställa lagar och system för vetenskapen. Ty det vore omöjligt eller åtminstone förenat med stor svårighet att särskilja växterna från varandra och lära grundligt känna dem, om de icke indelades i klasser, ordningar, släkten och arter. Men genom denna indelning har naturvetenskapen nått en sådan höjd, att vi kunnat komma till flerfaldiga upptäckter, vilka man förr icke haft någon tanke på. Så t. ex. vill jag i största korthet omnämna några iakttagelser som gjorts vid vårt vidtberömda universitet. Vi hava funnit 1. att, ehuru växterna tyckas växa utan ordning om varandra, ändock var och en fordrar sin särskilda jordmån^[1]; 2. att träden sinsemellan följa en viss ordning i frambringandet av sina löv^[2]; 3. att växterna likaledes varje år i bestämd ordning utveckla sina blommor^[3]; 4. att ganska många blommor dagligen på bestämda timmar öppna sig och därefter åter tillslutas^[4]; 5. att de särskilda växtätande djuren hava vissa växter sig anvisade till näring, medan de låta de andra stå kvar för de övriga djurens räkning och således icke inbördes beröva varandra sina näringsmedel^[5]; 6. att insekterna taga sin boning på särskilda för en var av dem bestämda växter^[6]; 7. att blommorna på ett underbart sätt ingå giftermål och befruktas men genom heterogen befruktning förvandlas så, att därav uppstå nya och konstanta varieteter, om icke till och med nya arter^[7]. Långt flera upptäckter äro dock måhända förbehållna en eftervärld, som får vandra ännu längre fram på naturens arbetsfält.