Søk

KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´CLIMATE CAMPAIGN // NWCC

Klimaaksjonen består av forfattere, kunstnere, kritikere, oversettere og journalister. Vår målsetting er forankret i Grunnlovens §112: «Enhver har rett til et miljø som sikrer helsen, og til en natur der produksjonsevne og mangfold bevares. Naturens ressurser skal disponeres ut fra en langsiktig og allsidig betraktning som ivaretar denne rett også for etterslekten.» // Norwegian Writer’s Climate Campaign will actively participate in a much needed democratic process to act against the overheating of our planet.

Allt kan göras inget hjälper / Julia Nordblad

Foto: Linda Rehlin

I en personlig essä berättar Julia Nordblad hur hon blev klimatförändrad, och tar hjälp av miljöfilosofer, aktivister och en medeltida målare för att skildra sin klimatångest. I det möjligheternas hav där allt kan göras men inget hjälper söker hon ett språk där våra känslor ges politisk mening.

En dag, när mina försvar av andra skäl redan var nere, slutade jag bara att vända mig bort. Jag klickade fram artikel efter artikel jag måste ha lagt på minnet var de fanns, och läste. Det var värre än jag trott. Utsläppen, de snart skenande systemen, oundvikligheten i det som då skulle följa. En siren slogs på i huvudet.

Dissonansen mellan livet i det globala överflödssamhällets topp och den nyinlästa insikten om vart det ledde blev till ett konkret oljud. Det var som om jag plötsligt hörde larmklockan för alla de där överträdda gränserna. Så fort jag vaknade på morgonen var ljudet där. Livet passerade gränsen till det absurda. Världen som vi känner den är på väg mot sin undergång – det står där i tidningen, med bara lite andra ord – och vi gör ingenting åt det. Samhället var stumt, tycktes dövt för larmets tjut. Det var skrattretande i allt sitt förtvivlade allvar. Klentroget betraktade en del av mig en annan ta in det, och sänkas.

Jag arbetade i Paris den sommaren, och värmeböljan pressade hela staden till marken. Ingen lindring. Som stressade djur letade vi oss dag efter dag in i de luftkonditionerade utrymmena. På nätterna sov jag allt lättare, mardrömmarna läckte över vakengränsen. Allt blev till tecken. För varje dag som gick antog vädret en allt mer skrämmande statistisk karaktär. I en kinesisk storstad gick människor och lade sig i tunnelbanan för att komma undan hettan. Någon stekte ägg på en motorhuv framför kameran. Jag mätte ut ett människoliv, mitt människoliv, jämförde klimatförändringsscenariernas jämna årtal med det sannolika decenniet för min egen död, för min lillasysters. Vad skulle jag hinna uppleva av det som skulle komma? Och hon? Oändliga flyktingströmmar sedan stora delar av Mellanöstern och Afrika blivit obeboeliga? Den dagen då det allra sista av Amazonas brunnit ned? Dagen då Dhaka dränks? Dagen de säger på nyheterna att nu är det tyvärr försent, nu finns det inget att göra längre?

Plötsligt var vardagen förändrad. Tingens och bestyrens normala betydelser bleknade, fram tonade deras materiella villkor. När jag handlade mat vreds sirenen upp. Nästan ingenting gick att köpa, allt var tillverkat, förpackat, transporterat i koldioxid, i undergång. Jag stirrade på lunchsalladen i sin praktiska och fräscht designade plastlåda. Varje lunch, miljoner lunchsallader i olika sorters lådor, som kommer att fortsätta att finnas, årtusende efter årtusende. Tanken var kväljande. På biblioteket tittade jag på rader av tjugoåringar i kulörta, alldeles nya kläder. Det steg moln av koldioxid från vart och ett av de där plaggen. Jag gick längs Seine och såg vattnet stiga, skölja ned århundrade efter århundrade av mening i sitt smutsiga gröngråa svalg. Såg det alldeles klart och tydligt. Som i en riktigt dyr Hollywoodkatastrof. Weekend-resorna. En årsranson av koldioxid i ett slag. De sociala flödenas avundsvärda bilder från karibiska stränder och asiatiska storstäder blev osmakliga, som vykort från 1800-talets amerikanska bomullsfält. Där i det läckert korta skärpedjupets fjärran: böjda ryggar på rad. Motljuset silar, svetten lackar. Här leker livet!

Jag började omedvetet leta efter andra som hörde sirenen, som lyckats ge oljudet en mening. Det var aldrig uppenbart vilka de var, men det fanns tecken som kunde tydas. De kunde skymta fram i en diskussion, jag kunde detektera dem i en bisats, i ett ordval i ett samtal om något helt annat. En kvinna liknade upplevelsen vid känslan av att vara under konstant fysiskt hot, ja, att ha en pistol riktad mot huvudet dygnet runt, och vara tvungen att blidka hotet genom en oändlig räcka otillräckliga handlingar. En man på radion talade om det som att falla ned i en avgrund. Berättelserna skänkte en nästan fysisk lättnad. Sirenens tjut sänktes under flera timmar efteråt.

 

Forskarnas förtvivlan

Klimatforskarna som skrev artiklar och pratade i radio och tv tycktes märkligt oberörda. Deras munnar sa sju meter havsnivåhöjning, de skrev en miljard flyktingar vid seklets slut, de sa skillnaden mellan 2 och 4 graders temperaturökning är den mänskliga civilisationen. Jag fattade inte hur de kunde gå till jobbet varje morgon som om det var ett jobb vilket som helst, hur de kunde fungera som normala människor.

Det kunde de inte heller, visade det sig. Jag läste vittnesmål från forskare, aktivister och politiker som kämpade för att inte gå under i känslorna inför sitt arbete. Marinbiologer som blivit så överväldigade av all död att de bestämt sig för att aldrig mer åka tillbaka till korallrevet de i decennier forskat på. Som blivit så deprimerade över läget att de övervägt att ge upp sitt yrke. Tolken vars röst plötsligt blev ostadig i klimatförhandlarnas öronsnäckor.

Jag läste vittnesmål från forskare, aktivister och politiker som kämpade för att inte gå under i känslorna inför sitt arbete. Marinbiologer som blivit så överväldigade av all död att de bestämt sig för att aldrig mer åka tillbaka till korallrevet de i decennier forskat på.

Att ständigt förneka behovet av att prata om det man hela tiden tänker på, det är en av bördorna som ligger på dem som forskar om och engagerar sig i klimatfrågan, menar författaren och aktivisten Mike Tidwell. Det går inte att börja prata om oväntat snabb havsnivåhöjning på en hemmafest. Forskare emellan går det visserligen an att prata om glaciärerna, statistiken, och kanske till och med vilken skandal det är att inget görs. Men det går inte att prata om hur allt det här får en att känna sig. Om sömnlöshet, meningslöshet, skräck.

Frågan om vår världs framtid förläggs till specialiserade discipliner och institutioner. Det är där inne frågorna måste hanteras, utanför rullar hjulen på som vanligt, drivna av lånad och sinande fossil tid. Där inne tjuter sirenen, men människorna som befinner sig där måste ändå uppföra sig enligt protokollet. Höjer de rösten, kommer de med alltför radikala förslag eller ekonomiskt orealistiska rapporter om våra livsuppehållande system, då kopplar vi bort dem. Oförstående och förstrött tittar vi in, där kan de stå och prata med stumma läpprörelser. Klimatkänslorna är inte bara oönskade, de är oartikulerbara och ohörbara.

Sirenen förvandlade mig. Jag förnekade mig njutning efter njutning och blev allt mer irriterad på alla andra som lystet aningslöst fortsatte som vanligt. Det finns något subversivt i dekadens – det fattar jag också – men sirenen blockerade den möjligheten för mig. Dess tjut göder intolerans. Likt en dåligt klippt gymnasieintellektuell står man där i festens hörn och missunnar någon en New York-weekend. Man blir till en killjoy, en puritansk och tråkig jävel som förnekar sig den närmast erotiska smaken av råbiff, vägrar det sprittande välbehaget inslaget i svart silkespapper och pärlemorskimrande kartong. Man tvingar sig att vända sig ifrån konsumtionens andäktigt spröda njutningar och magnetiska löften om lycka, om återfödelse. Man försöker öppna sig för upplevelsen i något raggigt mörkögt, halvförmultnat, vindpinat, stundvis storslaget saltstänkt, som ibland tar andan ur en och ibland på samma gång ingjuter känslor av oviktighet och tillhörighet.

Vi menade inget när vi indignerades över de historiska brotten och lovade att aldrig glömma. Skulle en enskild människa ha något ansvar för att hon upprätthåller strukturerna hon lever i? Struktur kan du vara själv, jag är en individ precis som alla andra här. Koldioxiden, de ekologiska fotavtrycken, hur mycket av kakan som ska lämnas till andra är en högst individuell angelägenhet – inte något för det gemensamma att lägga sig i. Vår tids föreställningar om ett lyckat liv bygger på ett systematiskt överskridande som klätts om till individuell frigörelse. Åt var och en en skräddarsydd ursäkt för samma överskridanden. Vi lever alla bara en gång, förtjänar det vi unnar oss, går vår egen väg åt samma håll. Privilegiet har en lyxigt krispig skorpa över det mjälla innanmätet, och vi kallar det välförtjänt, vi kallar det hårt arbete, initiativkraft, mod, äventyrslystnad. Alla val är individuella och därför kan de inte ifrågasättas. Omöjligheten att ändra på det är social, inte praktisk. Vi firar ständigt individen, men individernas gemenskap är stark och uteslutningen ur den skoningslös. Från vänstervännerna en väsning: det där kan minsann inte alla välja att avstå från. I väntan på revolutionen, ännu en långflygning. De liberala vännerna skrattar åt vänsterns hyckleri, men skrattar är också allt de gör.

Från framtiden ser de med en faders blick på oss, sträng med rättvis. Kanske är den också klandrande, men vi kommer att vara sedda. Gud må vara död, men tiden kommer att utvisa. Vad vi inte låtsas om är att de där historikerna är en fåfäng tröst; i den framtid vi nu skapar finns inga historiker.

Hur mycket vi än uttrycker oss genom våra alldeles egna val är mängden koldioxid som kan släppas ut innan systemen skenar vad den är, och ransonen tickar ned. Din spontanresa mot möjligheten att äta sig mätt för en familj från det som en gång var Bangladesh. Att vi låtsas att det inte är så förändrar inget.

Vi kan säga: tiden kommer att döma oss, framtidens historiker kommer att skaka på huvudet åt hur vi levde, hur vi dukade upp till fest med allt det ändliga. Från framtiden ser de med en faders blick på oss, sträng med rättvis. Kanske är den också klandrande, men vi kommer att vara sedda. Gud må vara död, men tiden kommer att utvisa. Vad vi inte låtsas om är att de där historikerna är en fåfäng tröst; i den framtid vi nu skapar finns inga historiker. Sådana kräver stabila och förutsägbara vädersystem, regelbundna skördar och komplexa samhällen med finmaskig arbetsdelning. Normkritik kräver lagstyrda stater där den starkares rätt är skällsord i en kulturartikel, inte en oartikulerad verklighet man är på desperat flykt ifrån. Den tid då sådant finns snabbspolar vi nu mot sitt slut.

Sirenen förvandlade mig. Som Gregor Samsa betraktar jag min egen fysiska gestalt. Som ett groteskt och skamligt djur står jag bakom den låsta dörren, hör dem diskutera mig på andra sidan. Min nya gestalt bör inte synas, den är frånstötande. Jag tvingar den på dem, äcklas lika mycket själv. Sirenen ljuder fortfarande.

 

Handlingsmöjligheternas hav

För att få tyst på tjutet satte jag upp orimliga beting för mig själv. Jag skrev till livsmedelsföretag och tidningsredaktörer, forskare och politiker, jag åberopade hotet, ansvaret, brådskan. Oljudet drev mig framåt. Jag blev en rättshaverist, en idealistisk, orealistisk insändarförfattare, kompromisslös, humorlös, undantagslös. Alla handlingar var så förtvivlat verkningslösa. Jag simmade mig utmattad i ett handlingsmöjligheternas hav, ett hav där allt kan göras men inget hjälper.

Metaforen är filosoferna Dale Jamiesons och Marcello Di Paolas. Deras poäng är att vi, som slumpvist har tilldelats medlemskap i världens överklass, har en enorm potentiell räckvidd för våra handlingar. Vi kan tömma vårt bankkonto och skicka pengarna till en behövande människa på andra sidan jorden, en sjuk eller fattig människa som dragit en av de många nitlotterna i det ekonomiska lotteriet, en människa vars liv i så fall skulle få radikalt bättre förutsättningar. Vi få med vinstlotter kan göra detta. Vi kan också interagera blixtsnabbt med andra oavsett avstånd och agitera för våra åsikter med några knapptryckningar. Samtidigt underminerar vi tillsammans, mänsklighetens överklass, villkoren för vår existens här på jorden.

Människan är mäktigare än någonsin, hon påverkar biosfären, kryosfären och atmosfären. Som en perverterad demiurg stjälper hon jorden in en ny geologisk epok: hon orsakar den sjätte massutrotningen i det biologiska livets historia, förvränger kvävecykeln, kolcykeln, ändrar havets surhetsgrad, smälter istäckena, tunnar ut ekosystemen till förödande förenklade och sårbara öknar. Demiurgen skapar kaos ur ordning, river och sliter i villkoren för vårt eget liv, för våra civilisationer, vart enda ett av våra meningssystem. Mikroplastpartiklarna ackumuleras i näringskedjan. Albatrossungen svälter, snäckskalen fräts bort, grodorna dör ut, korallreven möter sin bleka död. Snart finns mer plast än fisk i haven.

Under klimatmötet i Paris 2015 satt det klistermärken över hela stan med texten ”Vi är naturen som försvarar sig”. De sa mig någonting. Vi är inte beroende av naturen. Vi är naturen. Den finns i alla våra relationer och mänskliga komplexiteter. Den är vännen vi i hemlighet älskat sedan vi var små. Den är linden som susar i Schuberts piano. Den är vi, vi är naturen som vegeterar och återskapar sig. Vi är naturen som åker stadsjeep och anlägger grisfabriker. Vi är naturen som flyger till andra sidan jorden på klimatkonferens och har ångest över det. Vi är naturen som sliter sönder sig själv och vet om det. Varför försvarar vi oss inte?

Under klimatmötet i Paris 2015 satt det klistermärken över hela stan med texten ”Vi är naturen som försvarar sig”. De sa mig någonting. Vi är inte beroende av naturen. Vi är naturen.

Människan förstör sina livsvillkor, skriver Di Paola och Jamieson, men inget beslut har fattats om det, och som enskild människa är det mycket, mycket svårt, nästan omöjligt, att inte bidra till förstörelsen. Visst kan jag vägra, men mina uteblivna handlingar ser ut att ersättas av någon annans. Manipulationen av kolcykeln är så nära sammantvinnad med den globala ekonomin att vi enbart med mycket obekväma konsekvenser för våra liv kan välja att ställa oss utanför den. ”Allting påverkar allting annat”, skriver Di Paola och Jamieson, ”men ansvaret glider undan”. Det är detta som är handlingsmöjligheternas hav.

Detta är angelägenheter som är uppenbart gemensamma, men de ska paradoxalt nog skötas av var och en på egen hand, privat. Vilka principer och värden som ska styra dessa privata handlingar som i sin tur styr det gemensamma är inte heller det en gemensam angelägenhet. Hellre håller vi oss med en halvsmält liberal princip för vad som är moraliskt acceptabelt: så länge mina handlingar inte orsakar skada för någon annan så är det väl upp till mig vad jag gör. Men principen slokar i en värld på uppvärmning. Handlingar som tidigare verkade harmlösa, att äta kött varje dag för att det passar mig eller långflyga flera gånger om året bidrar, lite, men bidrar alltjämt, till att delar av jorden inom en överskådlig framtid kan bli helt obeboeliga. Och till att alla de människor som nu bor där måste ge sig av. Gränsen mellan privat och gemensamt blir opålitlig. Hur länge till är det en privat fråga om jag ensampendlar till jobbet varje dag i min stadsjeep? De till synes privata handlingarna har konsekvenser som berör oss alla, men som ingen tilldelas ansvar för.

I världens välmående enklaver har vi större handlingsutrymme än någonsin; samtidigt tycks vi överhuvudtaget inte kunna påverka det mest grundläggande av allt, nämligen förutsättningen för vår överlevnad. Så finns det såklart också de, även om de ständigt förnekar det, som har reell makt över klimatet. Företagsledningar, politiker, transnationella organisationsstyrelser. Det vårt samhälle dock tycks sakna är en gemensam arena där frågan om vårt samhälles själva förutsättningar kan avhandlas. I brist på det simmar vi i handlingsmöjligheternas hav, en ursoppa för vanmakt, förtvivlan, för sirener.

 

Den främmande vännen och det dövstumma samhället

Sökandet efter andra som hörde sirenen fortsatte, utvidgades till ett sökande efter andra som befann sig i lika döva omgivningar. De dök upp på oväntade ställen. Ett sådant var Christoph Heins roman Den främmande vännen. Boken skildrar en östtysk läkare vars vardag består av att bota och lindra, ibland trösta. Claudia uppsöks ständigt av patienter, grannar, avlägsna bekanta. De söker alla för nerverna: för oro, sömnlöshet, hjärtan de är övertygade om plötsligt ska sluta slå. Med hemligt förakt betraktar hon deras i förtroende blottade svagheter och skamsna frågor efter hjälp, hon skriver ut sömntabletter och ångestdämpande, än åt patienterna, än åt sig själv. Främlingskapet slamrar över boksidorna.

Claudia är främmande också för sina närmaste, tills hon möter Henry, grannen som en dag obesvärat kliver in i hennes lägenhet. Hans liv är lika monotont som hennes, han är arkitekt – kärnkraftverk – och har familj i en annan stad. Men Henry provocerar det östtyska livet för att få det att bita tillbaka, kör livsfarligt fort i sin bil, går rakt in i andras liv på tvärs med den socialistiska socialitetens oskrivna regler, skakar sig ut ur tristessen. I varandra hittar de något annat än standardiseringens likgiltighet, något som åtminstone inte är lögn. De klär omsorgsfullt in sin nyfunna gemenskap i krassa villkor, dyrt svurna löften om att inget binder dem samman. Tätt tryckta mot varandra avtalar de om att mellanrummet måste upprätthållas. Claudia är trots allt ingen Meursault, hon kan känna, och nu känner hon tyngden från Henrys kropp. Men denna andra kropp som andas i mörkret går snart förlorad också den. Henry kör ihjäl sig. På begravningen skickar Henrys fru mördande blickar, Claudia svettas i värmen. Varför tog hon den varma kappan?

I ungdomen finns urscenen för denna maktlöshet inför tillvaron då samhällets gränser snabbt och våldsamt drogs rakt genom Claudia och hennes bästa vän Katarinas svurna tvåsamhet. En dag lät Claudias lärare och föräldrar förstå att för hennes bästa vän fanns det ingen framtid så länge hon framhärdade i sitt envisa svärmande för kristendomen. För Claudia skulle dörrarna också stängas om de fortsatte att ses. Claudia står upp för vännen; sakta men obönhörligt kommer irritationen mot henne smygande. En dag gör hon bort Katarina inför klassen, lärarinnan skrattar med, och Claudias öde är beseglat. Hon får studera och gör så småningom en framgångsrik karriär på sjukhuset. Men från och med den där högstadiedagen är hon främmande inför världen, oförmögen att beröras av den.

Som snart fyrtioårig, frånskild läkare låter sig Claudia inte hunsas längre. Men tillvaron går fortfarande inte att påverka. I Heins Östtyskland står var och en stum och ensam inför livets svindlande meningslöshet. Här finns inga gemensamma angelägenheter, här finns ingen möjlighet att påverka, och här finns heller inga verkliga känslor längre.

Claudias förfrämligande är på många sätt motsatsen till sirenen. Hon känner ingenting, eller föresätter sig att inte göra det, och blir på så vis själv en bärare av samhällets stumhet. Ändå kände jag igen tecknen. Hein skildrar visserligen ett samhälle helt utan glansiga löften om att livet kan förnyas genom konsumtion. Men romanens DDR är ett samhälle där människor är främmande för varandra, en värld möblerad med trivial sexism, tomma konventioner och rädsla. Där finns heller ingen möjlighet till den sorts gemenskap som ligger i att sätta ord på och överlägga om mer än det egna privatlivet. I folkets republik finns inget språk för det gemensamma. Där rådde samma slags stumhet som gjorde att sirenen tjöt så genomträngande i mitt huvud.

 

Där väggarna talar

Vår tid älskar att skildra politiken som ett spel, ett shakespeareskt kungadrama där makten jagas enkom för sin egen skull. Alternativet att någon skulle drivas av övertygelse och känsla tycks pocka på desarmering. Populärkultur och medier svämmar över av berättelser om värdedrivna människor som antingen avslöjas som hycklare, tvingas växa ifrån sin naivitet eller förvandlas till terrorister. Politiska känslor betraktas med stor skepsis. Tongivande debattörer argumenterar för att känslor måste hållas borta från politiken, att den istället ska skötas av huvuden som hållits kalla och baseras på vad man kallar evidens, på förnuft. Det är förståeligt. Demagogin försvann tydligen inte med 1900-talet utan blir istället alltmer månghövdad, den spelar högt med rädslan, ilskan, självrättfärdigheten. Men betyder det att känslor över huvud taget inte har i politiken att göra? Och finns det inte fler politiska känslor än indignation, kränkthet, trubbig vrede?

I en sal på första våningen möter oss ett färgsprakande myller av figurer. Väggarna flödar över av mening, av meddelanden jag inte kan tyda. Också för en oförstående blick är bilderna totalt hypnotiserande.

Två somrar efter den då sirenen slogs på är jag på resa. Jag hamnar som tusentals turister före och efter mig i den italienska staden Siena. Det är löjligt vackert. Solen steker över det solfjäderformade torget, likt alla andra fotograferar mitt resesällskap och jag duvorna som dricker ur fontänvargarnas munnar. Delvis för att komma undan värmen, delvis för att man ska, köper vi biljetter till det berömda rådhuset från 1300-talets första decennium. I en sal på första våningen möter oss ett färgsprakande myller av figurer. Väggarna flödar över av mening, av meddelanden jag inte kan tyda. Också för en oförstående blick är bilderna totalt hypnotiserande. Färgerna, mångfalden av bilder som rycker mig i klänningen och vill att jag ska lyssna.

Jag läser på. Solen skiner på det tidiga 1300-talets Siena, det är en stad som gör anspråk på allt större områden i det omkringliggande toskanska landskapet, som bröstar sig mot den ständiga rivalen Florens. Det är dömt att misslyckas, men ser än så länge ut att gå vägen. Inne i staden pågår också maktkampen. De nios råd styr, och domineras fortfarande av köpmännen, av borgarna, men adeln är ständigt beredd att flytta fram positionerna. De nio intensifierar propagandan. Rådhuset ska få ett torn, högre än alla patriciska skrytbyggen. 1338 anlitar man målaren Ambrogio Lorenzetti för att smycka väggarna i den sal på rådhusets första våning där de nio håller sina överläggningar om stadens angelägenheter. Lorenzetti får 171 floriner för att pryda väggarna med argument mot adelns inflytande, för kommunen och republiken. Resultatet är ett av konsthistoriens och det politiska tänkandets verkliga mästerverk, en målning som talar långt utöver sitt eget omedelbara sammanhang och beställarnas syfte. I salen står man omringad av scener som samtidigt är politiskt traktat och allegori, och en berättelse om stadens olika möjliga framtider.

Fresken, kallad Det goda styret, Il Buon governo, låter salens två långsidor visa motsatta scenarier för staden. Den ena demonstrerar vilka principer som grundlägger det goda styret, men också vilka effekter detta får på livet i staden och landsbygden runtomkring. Väggen mitt emot målar varnande upp spegelbilden, en allegori över det onda styrets principer och lidandet det öppnar för.

Det första som mötte rådsmedlemmarnas blickar när de klev in genom dörren var en hålögd gestalt med ett svärd i högsta hugg: Rädslan, Timor. Med blottade tänder svävar han fram över ett förött landskap där var och en gör bäst i att beväpna sig själv. Inne i staden går soldater fram med befolkningen som de behagar, de rånar och våldtar. Fruktan har människorna i sitt grepp. När som helst kan Timor sticka ned sitt svärd i landskapet under sig. I vänstra handen bär han en banderoll med texten:

För egennyttans skull har
rättvisan i denna stad underkastats tyranniet,
med följd att ingen här passerar förbi
utan att frukta för döden

Ingen vet varifrån faran kommer. Rädslan delas av alla, men är envars ensamma angelägenhet. Här är det var och en för sig.

På den motsatta väggen råder febril aktivitet. I varje fönster och gathörn pågår arbete, dans, utbyten av olika slag, ett kontinuerligt byggande. Överallt talas det förtroligt. Pratandet tycks minst lika viktigt som den handel och det jordbruk som kan pågå i och kring den väl styrda staden. Men det är inte bara de avbildade stadsinvånarna som talar, det gör också fresken själv. Varje vägg har något viktigt att säga dem som vistas i salen. De talar om vad politiken och de gemensamma angelägenheterna ska vara bra för, vilka känslor som bör styra människan när hon tar sig an dem, men också vilka känslor olika politiska tillstånd väcker i medborgarna, hur det känns när politiken korrumperats. Il Buon governo gestaltar samtidigt inre och yttre liv: principer, känslor, effekter på samhället. På samma gång spelar målningen själv med betraktarens känslor genom sina skildringar av övergrepp och skräckvälde mitt emot skönhet, febrilt stadsliv och gemenskap. Lorenzettis fresk besvärjer fruktan, har historikern Patrick Boucheron skrivit, men om målningen är en besvärjelse så är det en offentlig sådan, avsedd att tala till och påverka betraktaren. Det är en skildring av krigets fasor, men inte för att piska upp hat mot fienden utan för att stämma till eftertanke och inskärpa vikten av de gemensamma angelägenheterna.

 

Ingen överlägger om det hopplösa

I allt detta är Lorenzetti en man av sin tids avantgarde, i en tid då den klassiska grekiska filosofin kom i ropet i Europas lärda kretsar och användes för att förstå den egna epokens frågor. I centrum av den antika kultur man upptäckte och gjorde om till sin fanns Aristoteles, en filosof och vetenskapsman som ett och ett halvt årtusende tidigare i Aten undervisat sina elever om själen, växterna, logiken, teatern, och om politiken och dess beståndsdelar. För Aristoteles hade känslorna en central plats i politiken, och det fick de också för den sena medeltidens politiska tänkare. Boucheron beskriver hur 1300-talets diskussion om politiken kom att handla om just sådant som hur de styrande skulle låta sig själva genomsköljas och styras av känslorna, och hur de skulle kunna styra genom att väcka känslor i andra. Hur kunde känslorna manövreras så att de gav upphov till något politiskt gott?

Boucheron beskriver hur 1300-talets diskussion om politiken kom att handla om just sådant som hur de styrande skulle låta sig själva genomsköljas och styras av känslorna, och hur de skulle kunna styra genom att väcka känslor i andra.

Hos Aristoteles var talet den politiska egenskapen framför andra, den som gör människan till det politiska djur hon är. För att något ska kunna behandlas gemensamt måste det talas om, och detta tal måste kunna förmedla känslor. Politiken är därför en retorisk verksamhet. Det betyder inte att dess enda mål är att övertyga, att den kan vara lögnaktig så länge den är övertygande. Lika viktigt som att retoriken kan väcka känslor är det att den också talar till förnuftet. Sanningen och rättvisan är bättre än sina motsatser, menade Aristoteles, och när de besegras är det därför ett misslyckande. För att få med sig andra måste politikern alltså övertyga genom att röra vid medborgarnas känslor och själ, men också genom sina arguments rationalitet. Retoriken är det som kan koppla samman individuella intressen med det allmänna goda och bli till ett kitt. De känslor den väcker kan bindas in i och binda samman det gemensamma. Istället för ett recept på politisk förförelsekonst är Aristoteles retorik en form för samarbete.

Lorenzettis målning gestaltar på så sätt motsatsen till den samhällets döda tystnad Claudia gjort till sin, den är motsatsen också till stumheten inför vår egen tids hotade existensvillkor, till handlingsmöjligheternas hav. Rådhusets väggar talar till oss, men vi bjuds också in att tolka dem. Kanske är det vad Lorenzetti understryker genom att avbilda en stad som inte är färdigbyggd. Det goda styret är ständigt under konstruktion.

Genom kortsidans fresk går ett rep som binder samman de allegoriska figurerna med stadens avbildade invånare och styrande. Repet förbinder tre stora allegoriska gestalter, det går från Rättvisan på sin tron till Sämjan med sin koncentrerade lärarinneblick till Kommunens högra hand. Repet går över fresken och passerar tjugofyra olika människors händer, människor som var och en är framställda som unika personer. Ordet för Sämjan, Concordiaär också en lek med repet, corda, det sammanhållande, det tillsammans hållna, samhället, det gemensamma. Det är en fascinerande bild, men vad betyder den i praktiken?

1300-talets dygder är inte våra. Vårt massamhälle är århundraden från den medeltida stadsstaten, eller för den delen antikens Aten. Deras var en tillvaro vi med säkerhet skulle uppfatta som främmande och oacceptabel om vi levde i den. Stora framsteg har gjorts i det politiska livet sedan antiken, främst i det att så många fler tillkämpat sig tillträde till detta liv. Ändå är det inte givet att vi idag förstår politikens grundfrågor bättre än vad, säg, Aristoteles gjorde. Behovet av den gemensamma saken, av politiken, behovet av en retorik som hjälper oss att förstå och känna kring våra gemensamma angelägenheter, behovet av att hindra att det värsta i oss tar över, detta delar vi med medeltidens och antikens människor. Hur ska vi egentligen sköta våra gemensamma angelägenheter? Vilka ska vi vara när vi tar oss an dem? Det är den sortens frågor vi lika gärna kan leta svar på hos en politisk filosof som levde i Aten på 300-talet före Kristus, eller i 1300-talets Siena, som hos någon i vår egen tid. Det har gått nära dubbelt så lång tid mellan Aristoteles och Lorenzettis tider som det gjort mellan Lorenzettis och vår egen. Likväl är alla tre inneslutna i samma geologiska ögonblick, ett ögonblick som strax är över.

När Aristoteles undervisade sina studenter om retorik talade han på ett systematiskt sätt om de känslor som olika slags argument och tankegångar kunde väcka, som ilska, skam, medlidande, indignation, avund. Om de känslor som kan föra människor samman, och om dem som kan föra dem isär. Om vad som krävs för att frågor ska engagera oss. För att vi ska kunna oroa oss över något, står det i hans föreläsningsanteckningar, måste det finnas en gnutta hopp kvar: ”fruktan får människor att överlägga, men ingen överlägger om det hopplösa”.

Ingen överlägger om det hopplösa, det låter som vår tid det. Men kanske gäller också det omvända, att det vi inte överlägger om just därigenom blir hopplöst. Det vi tystnar om är inte längre en gemensam angelägenhet. Att överlägga i Aristoteles mening är alltså att göra något till en gemensam angelägenhet, och därigenom skapa hopp om det.

Sirenen tjuter inte om det egna, utan om det gemensamma, om andras framtid, om vår värld. Sirenen tjuter om vårt behov av att leva i en gemenskap som inte är absurd, som inte är självförstörande. Den ekar i ett samhälle som gjort sig dövstumt inför vår gemensamma framtid. Ett första steg upp ur handlingsmöjligheternas hav torde vara att lyssna till sirenen och börja överlägga om den, att flytta frågan om framtiden från det hopplösas domän till det gemensammas.

 

/

Litteratur

Klimatvetenskapspersonen och -aktivisten Mike Tidwell är citerad i Madeleine Thomas artikel ”Climate depression is for real. Just ask a scientist” i Grist, grist.org/climate-energy/climate-depression-is-for-real-just-ask-a-scientist/

Diskussionen om handlingsmöjligheternas hav (the sea of agency) finns i Dale Jamieson och Marcello Di Paolas ”Political Theory for the Anthropocene” i David Held och Pietro Maffetone (red), International Political Theory Today, Polity 2016.

Christoph Hein, Den främmande vännen, översättning Ulrika Wallenström, Norstedt 1985. Det tyska originalet Der fremde Freund kom ut 1982 på Aufbau-Verlag.

Analysen av Lorenzettis fresk bygger till stor del på Patrick Boucherons bok Conjurer la peur: Essai sur la force politique des images, Sienne, 1338, Seuil 2013.

Frågan om Lorenzetti verkligen var influerad av Aristoteles har orsakat en debatt bland forskare. Boucheron svarar ja, medan andra framstående experter som exempelvis Quentin Skinner är mer tveksamma. Se exempelvis Quentin Skinner, Visions of Politics. Volume II: Renaissance Virtues, Cambridge University Press 2002, s 39–117. Se också Michaël Fœssel och Emmanuel Laurentins intervju med Boucheron i Esprit nr 423, mars-april 2016, ”L’émotion souveraine: Entretien avec Patrick Boucheron”, s 34–42.

Översättningen av texten i Lorenzettis fresk är gjord av Mikael Hörnqvist.

Citaten från Aristoteles Retoriken kommer från Johanna Akujärvis översättning, Retorikförlaget 2012, s 134 och 135.

Diskussionen om känslorna och retoriken i politiken har lånat mycket från Barbara Cassin, Janne Lindqvist Grinde och Triadafilos Triadafilopoulos respektive analyser. Alla eventuella missuppfattningar och hårdragna tolkningar av Lorenzetti och Aristoteles är dock mina egna.

Barbara Cassin, ”Managing Evidence” i Bruno Latour och Peter Weibel (red), Making Things Public: Atmospheres of Democracy, MIT Press 2005, s 858–864. Janne Lindqvist Grinde, ”Introduktion”, Aristoteles, Retoriken, s 31-61. Triadafilos Triadafilopoulos, ”Politics, Speech, and the Art of Persuasion: Towards an Aristotelian Conception of the Public Sphere”, The Journal of Politics, vol 63, nr 3, 1999, s 741–757.

 

//

 

«Vad är klimatångest för slags känsla? Vad betyder den? Gläntas nya nummer undersöker känslan, inte bara som ett psykologiskt och individuellt problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. Finns det en potential till någonting kollektivt i den krismedvetenhet som för den enskilde bara är förlamande? Det här numret vill gärna hävda det, och gör det på en mängd olika sätt: genom att sänka blicken, namnge planeten och historisera ensamheten, men också genom att konstatera att katastrofen redan är här och samtidigt syna krisnarrativen i sömmarna, och på så vis förflytta frågan om framtiden från det hopplösas domäner till det gemensammas. Läs mer och beställ numret på glanta.org.”

Blogg på WordPress.com.

opp ↑