Ansiktet

Av Gennadij Ajgi

46  Ansiktet

fullt av – sorg.

Sorgen – där – på ansiktets ”botten” –

omsluter fälten. Bergen försvinner, vägarna.

Till fläckar

upplöses staketen. Byarna.

Ljusstrålar glimtar till som i dimma.

Ansiktet

(det er ”mitt” – ”paradisiska” – Armenien)

fullt

av sorg.

Tystnad.

47  Det halvkvädna är mer fruktansvärt än tigandet. ”Är du

Han?” – frågar Johannes. Istället för ett rakt svar – antyd-

ningar.

48  Och – återknyt bandet: till fältet och til Solen (o Morgon-

sol – dimmig, som i svett!), med gräsen och träden (o drop-

par av regn – på skrovlig bark! – en lätt rysning utmed rygg-

raden). Vad som kommer att sägas spelar ingen roll. Det kom-

mer att ha – precisionen – hos ett liksom dikterat – Ord.

49  Och likväl – Teg – Du – inför oss alla. Och gav oss – våra ord

– som ”autonomi”.

50  Stillhet och tystnad (i poesin) – är inte samma sak.

            Tystnad är en stillhet med ”innhåll”, – vårt

            Finns det en ”annan” tystnad?

            ”Ickevarat finns inte, Gud skulle aldrig befatta sig med

sådant strunt”, – säger den ryske teologen Vladimir Losskij.

            Detta om den ”Tystnad” som är ”icke-vår”. ”Inklusive”

Stillheten hos de – i tystnad – hädangångna. Allt – f i n n e s.

            Och – vi ska inte göra oss några antaganden – om någon-

ting ”alldeles annat”.

51  och – vid åsynen

av ett mycket stympat litet träd

som lever upp på nytt

på ett torg i Berlin

börjar

själen plötsligt arbeta

som för att föras bort

till Ryssland

//

Vi takker forlaget Arielog gjendikterne Annika Bäckström, Mikael Nydahl og Gunnar Wærness for tillatelsen til å bringe utdrag av boken ”Samtal på avstånd. Essäer, intervjuer, dikter”. Utdraget er fra kapittelet Poesi-som-Tystnad. Den tsjuvasjisk-russiske poeten Gennadij Ajgi (1934 – 2006) regnes som en fornyer av poesien, både i Russland og i resten av verden.