Av Josefin Wangel

Vi är den första generationen som kan förstå vidden av klimatförändringarna, och den sista som kan göra något åt dem. Vad innebär detta för moraliskt ansvar? Och vem bär ansvaret för att bromsa klimatförändringarna – individen eller samhället?

Så inleds det seminarium som äger rum i Stockholm en mörk novemberkväll, nästan exakt ett år innan klimatmötet i Paris. I panelen sitter tre namnkunniga personer – två forskare och en psykolog – samtliga med ett erkänt engagemang i klimatfrågor.

Innan seminariet är jag eld och lågor. Äntligen, tänker jag, äntligen är det någon som vågar sätta klimatfrågan under värdegrundernas lupp. Tio minuter in i seminariet är jag gruvligt besviken. Efter 15 minuter är jag så förbannad att jag överväger att resa mig upp och gå. Istället för att diskutera hur klimatfrågan kopplar till etik och moral levererar panelen en gemensam predikan om ekomoderniseringens förträfflighet. Klimatfrågan reduceras till en fråga om teknikutveckling och företagande. Budskapet är tydligt: klimatklockan är fem i tolv, men allt är lugnt. När etik och moral överhuvudtaget omnämns är det i negativa ordalag: vad du än gör – känn ingen skuld. Skuldkänslor i relation till klimatfrågan är en styggelse som enbart leder till ångest och passivitet.

Detta är inte första gången jag hör att den skuld och skam som vi känner inför våra klimatgasutsläpp är destruktiv. Att den bara leder till klimatångest, och att denna klimatångest skapar passivitet. För många människor är detta säkert sant. Jag har själv varit där. Men det måste inte vara så. Jag ska förklara varför.

För det första är det viktigt att förstå att den skuld- och skamlösa människan är en chimär, och en farlig sådan. Förmågan att känna skuld och skam är central för att vi ska fungera som sociala varelser. Anledningen till att skuld och skam utlöser så starka känslor är att de har ett evolutionärt överlevnadsvärde – de säkerställer att vi inte blir uteslutna ur flocken (vårt sociala sammanhang). Utan skuld och skam skulle vi ha svårare att navigera i sociala sammanhang, att visa hänsyn och att samarbeta. Vi skulle förvisso vara ett steg närmare nyliberalismens idealmänniska – den ekonomiskt rationella individen – men vi skulle vara känslomässigt och moraliskt stympade.

Att vi känner skam och skuld är biologiskt betingat, men vad som får oss att känna skam och skuld är socialt konstruerat. När vi känner skuld och skam inför weekendresan till Barcelona är det en signal om att vi går emot vår etiska övertygelse; att vi egentligen vet bättre. Detta är något positivt. Att känna skuld och skam inför insikten om att ens handlingar bidrar till att förgöra den planet vi lever på är en sund reaktion, som pekar på att våra samhällsnormer är i samklang med grundbulten i begreppet hållbar utveckling: överlevnad.

För det andra så är det förmodade orsakssambandet mellan skam och skuld och passiviserande klimatångest en förenkling som leder fel. Problemet är inte att vi känner skuld och skam. Problemet är att vi inte vet hur vi ska hantera de starka känslor som uppstår, vilket i sin tur ofta beror på att vi inte ser några vägar framåt. Det är med andra ord inte klimatångesten som är passiviserande, utan känslan av inlåsning.

Denna inlåsning kan i sin tur förstås som resultatet av ett socialt dilemma: vad spelar det för roll om jag slutar flyga när resten av världen fortsätter? Den kan också förstås som resultatet av hur motstridiga samhällsnormer manifesterar sig i vår tillvaro. Å ena sidan säger samhällsnormerna att det är fel att förstöra livsmiljön för andra människor, nu och i framtiden. Å andra sidan lever vi i ett samhälle där det är normalt att flyga till Thailand för en vecka i solen, att byta mobiltelefon en gång om året och att skjutsa barnen till skolan med bil (även i tätorter). Ett samhälle som uppmanar oss till att konsumera oss ur kriser, oavsett dessa är på privat eller samhällelig nivå.

Ytterligare en aspekt av inlåsningen har att göra med att vi i vårt postpolitiska samhälle får lära oss att det är vi som individer som bär ansvaret – för klimatet och för vårt eget välbefinnande. Detta innebär en risk att vi internaliserar en skuld som inte är vår att bära, men som den moraliskt och känslomässigt stympade nyliberala samhällskroppen vägrar erkänna som sin. Men så länge problemet formuleras i termer av individuellt ansvarstagande går politiker och näringsliv fria, trots att det är de som skapar förutsättningarna för hur vi (upplever att vi) kan leva våra liv. På individuell nivå kan vi aldrig lösa sociala dilemman och normkonflikter. Omställningen kräver samarbete och ett gemensamt ifrågasättande av de normer som driver på klimatförändringen.

Så nästa gång du känner skuld eller skam inför en flygresa eller Angus-burgare, se detta som ett positivt tecken. Det betyder att din moraliska kompass är inställd på en hållbar framtid. Och för varje gång du väljer att avstå bidrar du till att knuffa normerna ett steg närmare denna. Men glöm inte att också påminna makthavarna om deras roll i det hela: vi är den första generationen som kan förstå vidden av klimatförändringarna, och den sista som kan göra något åt dem.

Artikkelen er også publisert i Effekt. Klimatmagasinet.