Søk

KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´CLIMATE CAMPAIGN // NWCC

Klimaaksjonen består av forfattere, kunstnere, kritikere, oversettere og journalister. Vår målsetting er forankret i Grunnlovens §112: «Enhver har rett til et miljø som sikrer helsen, og til en natur der produksjonsevne og mangfold bevares. Naturens ressurser skal disponeres ut fra en langsiktig og allsidig betraktning som ivaretar denne rett også for etterslekten.» // Norwegian Writer’s Climate Campaign will actively participate in a much needed democratic process to act against the overheating of our planet.

Dikten som bakteriell poetikk

mats-o-svensson

 Av Mats O. Svensson

Vad som måste betecknas som ett akut och grundläggande problem i vårt – människans – förhållande till ekosystemen och i förlängningen till klimatförändringarna, är att dess totala omfattning inte är synlig, de liksom drar sig undan vår blick – vi ser endast toppen av det smältande isberget.

Våra handlingars effekter är fördröjda i såväl tid som rum, kopplingarna mellan orsak och verkan brutna eller utsuddade. Vitala delar av ekosystemet förblir fenomenologiskt otillgängliga för oss. Vi ser ängsblommorna, vi ser de stora djuren vid skogsbrynet, innan de skyggt försvinner in i skogen, men inte de mikroorganismer som täcker vår hud eller kryllar i vårt och alla andra varelsers tarmsystem. Vi ser den nyzeeländska bryggödlan, men inte den specifika fästingart som endast lever på den utrotningshotade reptilen. Vi ser utsläppen från fabriker, bilar och flygplan, men också hur de löses upp i luften, liksom försvinner, och när de försvunnit känner vi instinktivt att det problemet inte längre berör oss, liksom mikroplasterna magiskt försvinner när de spolas ned i avloppet. När de senare dyker upp i fiskars innanmäten, eller samlas i världshaven, är kopplingen mellan orsak och verkan redan bruten. Eller snarare: vi har svårt att göra kopplingen såpass verklig – synlig och kännbar – att den påverkar oss i vardagen.

            Bruno Latour har i flera av sina föreläsningar om klimatförändringarna och den antropocena tidsåldern föreslagit att denna koppling kan göras verkligare för oss om vi genom estetiska upplevelser uppövar vår sensibilitet – en förmåga att snabbt uppmärksamma och reagera på yttre retningar. Eller på en annan nivå – att göra det främmande bekant.

 

   / Den bekanta naturen

 

            I sin dikt ”Libellen in Liberia”, sländor i Liberia, skriver den tyske poeten Durs Grünbein fram en meditation över det främmande och det bekanta, i vilken dessa poler förs närmare varandra samtidigt som dikten insisterar på skillnaden dem emellan. I Anna Bengtssons svenska översättning öppnas dikten med dessa rader:

 

Det är det underliga med varat:

Man ser ständigt bara välkända livsformer,

Fauna och flora utanför köksfönstret,

På skogspromenaden, vid badplatsen.

 

Och ändå finns det sländor i Liberia.

 

Direkt öppnas det ett existentiellt glapp: varat är underligt därför det är oändligt mycket rikare än vad vi begriper. Det finns ett glapp mellan perception och kunskap, mellan det vi förnimmer (”ser”) och det vi vet finns. I fem strofer rör sig Grünbein mellan två poler – eller ”världar” –, den bekanta som är diktens utsägelseposition och den obekanta, det vill säga den som Liberias sländor tillhör, och som jaget försöker begreppsliggöra.

 

dig gavs vägen mellan fälten utanför staden

Med maskrosen, musen –

[…]

Någon annanstans spelar de i rosa och eldrött

Natur som växtgap, som rentav slukar kött.

Där frodas i storformat och överdådigt antal

Vad som surrar och suger under andra himlar.

 

Det obekanta karaktäriseras av att det är vilt och rikt; det är en plats dit ”ingen fot når” och där allt ”frodas i storformat och överdådigt antal”. När Grünbein skildrar det bekanta – det vi har framför ögonen – anspelar han samtidigt på dess fattigdom; han beskriver det som ett ”enda diorama” som är ”utpenslat till horisonten”. Det bekanta är det vi ser ”utanför köksfönstret, / På skogspromenaden, vid badplatsen”. Det bekanta är den växtlighet som traditionellt är avbildad i den västerländska kulturen. Här metonymiskt representerad av ”Dürers grästuva”, det vill säga Albrecht Dürers akvarell Das große Rasenstück (1503) – ett för sin tid ovanligt detaljerat stilleben.

            Den bekanta naturen kännetecknas alltså också av att den är kultiverad, och förbinds med kulturen. Vi ser naturen genom köksfönstret, på det konstruerade strandområdet badplatsen, vi ser den som ett diorama, och som avbildad och frilagd – Dürers grästuva är ett utsnitt från naturen, inte en del av ett landskap.

 

   / Annanheten är våra utsläpp

 

            Durs Grünbeins ”Sländor i Liberia” kan så klart läsas bokstavligt, som en meditation över en nordlig och en sydlig biotop, eller som Grünbein själv skriver, mellan två olika ”lastrum / På Noaks ark” och skillnaderna däremellan. Kanske kan vi se dikten som ett svar på Blakes berömda utsaga ”Where man is not, nature is barren”. Men vi kan också välja att läsa Liberias sländor som en metafor, där bildens sakled är annanhet eller osynlighet, och läser vi Grünbeins dikt på detta sätt behöver inte denna annanhet förläggas till andra sidan jorden, utan kan placeras var som, även mitt ibland oss. För även här – till och med i våra kroppar – frodas livet i överdådigt antal, liksom utanför vår blick. Annanheten är våra utsläpp, gifter, de fördröjda effekterna av våra handlingar.

            Att sätta ord på denna annanhet kan vara ett sätta att driva det närmare det bekanta, för att därigenom bereda grund för en sensibilitet inför detta främmande. En av den samtida, engagerade lyrikens och litteraturens utmaningar måste vara att tillsammans med andra medier få oss att få syn på det ”osynliga”, göra det obekanta bekant, och återfoga de sammankopplingar som brutits. Vi ska nog inte göra oss några illusioner om att lyriken ensam kan åstadkomma detta, eller kanske inte ens tro att lyriken har en bärande del i en förändring, men hur kan den ställa sig utanför? Då detta är en tid där det framstår som ett brott att tala om ett träd, när man kan tala om skogar och ekosystem.

            Grünbeins dikt är ett exempel – om inte ett helt uppenbart sådant – på en utveckling inom naturlyriken de senaste åren: den har breddat sig och talar inte endast om den synliga naturen – den skriver inte bara fram Dürers grästuva –, utan verkar mer intresserad av bakterier, virus, svampar, och dess temporalitet är inte bara människans utan även geologisk djuptid. Den är också mörkare: dels mer pessimistisk, dels rör den sig mot naturens djupare delar; den skriver fram processer och sammanbindningar, och inte landskap; inte näktergalen i sig, utan istället dess livsmiljö: lövskogar, snåriga och fuktiga miljöer, och dess föda: maskar, spindlar, insekter. Det finns tydligare exempel än Grünbeins dikt på denna nya riktning som kallas emellanåt ekopoesi, ett begrepp som genom sina associationer till så kallade ”medvetna konsumtionsvaror” som ekomjölk, ekokött och ekobilar förvisso inte är helt oproblematiskt. Prefixet pekar mer mot avlatsbrev för en köpstark medelklass än mot reell och hållbar förändring: Jonas Grens två diktsamlingar, Lantmäteriet (2014) och Antropocen(2016), Aase Bergs kacklande hönor i Liknöjd fauna (2011) och parasiter i Hackers (2015), Agnes Gerners djurblivanden i debuten Skall (2014), eller Åsa Maria Krafts utdöende bin i Randfenomen(2015).

 

   / En radikal biocentrism

 

            Inte sällan sammanflätas teknologiska processer med biologiska, som i Johannes Heldéns apokalyptiska och samtidigt hoppfulla Astroekologi (2016). Eller så står kretsloppet i fokus, som i Katarina Frostensons senaste diktsamling Sånger och formler (2015), eller i Anna Hallbergs två senaste diktsamlingar Colosseum, Kolosseum (2010) och Ljusgrönt och aska (2014). Till skillnad från den romantiska naturlyrikens nostalgi, där poeterna längtade om barndomens idylliska landskap, uttrycker de samtida poeternas nostalgi sig i melankoliska meditationer över utdöda arter, utfiskade hav och utbrända landskap.

            En av dessa poeter, som i hög grad uppehåller sig vid sådana frågor, men som värjer sig mot varje kategorisering, är Johan Jönson. I början på 2016 fullbordades hans enorma, nästan 4000-sidiga rörelsetriologi med boken dit. dit. hään. Jönsons maximalism spretar åt många håll, emellanåt bär den infallets kännemärke, eller snarare de negativa affekternas: avsmak, avsky, ilska, ledsnad, rädsla och inte minst skam. Andra gånger arbetar dikten metodiskt, långsamt och processuellt, som i re-mixen av poeten Verner Boströms samlade dikter, där ord som ”tid” och ”lys” varieras i ändlösa kombinationer. Jönson varvar språkkritik, antikapitalistisk teori, dödslängtan, metapoesi med livslängtan, dödslängtan och sexualitet med arbetskritik, vardagsscener och exempelvis en skildring av en fjäril i sommaren, med mera.

            Det är just denna heterogenitet som gör dit. dit. hään. ekopoetisk. Den tar livets form därför att den liksom substanserna (liv, mening) ständigt spränger sina gränser; överflödar, men måste formas inom gränserna. Något som utmynnar i ständigt tillblivelse och förvandling. Dikten muteras, cellförändras, nya främmande element kommer in – som radioaktivitet, virus eller bakterier – och förskjuter dikten. Skriften bär alltså biologins märke. Skriften existerar inte heller bortom biologin, poeten är en kropp – i detta fall en fet, tung och arbetande kropp – och poesin skapas utifrån och inifrån denna, formas av den liksom kroppen formats av livet:

 

vilken biotop

gäller för/ framställningen

av detta rum,

av detta A B C ↔ av

dessa Å Ä Ö

 

Eller som det heter på en annan plats: ”fonemens bakteriella ursprung”. Dikten, det poetiska språket, kopplas ofta samman med biologiska processer hos Jönsson. Det kan heta: ”Dikten som amöbaskrift”, och: ”Dikten som bakteriell poetik”, och vidare: ”Dikt som molekylär semantik.”

            Men här finns även mer sakliga och ofta skrämmande skildringar av den antropocena naturen: ”älven brinner/ av sitt flödande avfall” och på ett annat ställe: ”trop/ av brinnskog, djur/ som flyr brinnande/ mot den nära insjön”. Och gestaltningar av den moderna alienationen från den natur som människan enligt den bibliska skapelseberättelsen namngav: ”händerna/ plockar upp/ namngivna ting/ utan sammanhang”.

            Hos Jönson framträder emellanåt en radikal biocentrism, ett begrepp som till skillnad från antropocentrismen inte ställer människan i alltings centrum, inte använder henne som alltings mått. I en sekvens skriver Jönsson om en natur som existerar bortom människans förnimmelser, om denna annanhet som tidigare blev omskriven i samband med Grünbeins ”Libellen in Liberia”:

 

en ljummen vind, som inte kan erfaras. […]

humlorna. att inte minnas sommaren. […]

sommaren finns inte för någon. […]

tyst sjö, skog och fåglar för sig. […]

formen av löv. insekternas tidsuppfattning.

 

Här antyds radikalt annorlunda uppfattningar om världen: insekternas tidsuppfattning, humlornas kortlivade men inte desto mindre levande och värdefulla vara. Här skrivs en vind fram som inte är till för människan, en sommar som är i sig själv nog. Haecceiteter kallade Gilles Deleuze dessa perfekta kategorier för, som inte saknar något, som man inte kan tillföra något till. Men Jönson kan även negera ekopoetiska diskurser genom att föra in Martin Heidegger, med en sentens som ”Djur. Fattiga på värld” och därmed underminera vissa av de alltför överidealiserande förhållningssätt till naturen som finns inom den samtida poesin.

            Människans påverkan på naturen har speglats av poesin ända sedan industrialismen och romantiken. John Keats skrev i sin ballad ”La Belle Dame sans Merci”: ”The sedge has wither’d from the lake, / And no birds sing”, två rader som blev till epigram i Anne Carsons inflytelserika Tyst vår(1962). Medan en senare amerikansk kollega, William Carlos Williams, såg hur hembygdens flod förorenades av industriellt avfall: ”a pustular scum, a decay, a choking / lifelessness.”

            I takt med att den enorma inverkan som människan haft på klimatet och på jordens geologiska lager har blivit ett faktum, så att säga ”bortom rimligt tvivel”, är det inte märkligt att detta också har blivit ett centralt ämne för poesin. Klimatförändringarna har blivit en existentiell kris, i paritet med ämnen som atombomben, döden, kärleken eller oförmågan att fullkomligt förstå den andre. Och lyriken i Sverige, i Norden, är ett sätt att behandla denna kris, den ingår i skapandet av en sensibilitet för ekologin. Bruno Latour menade i en föreläsning vid Edinburgh-universitet förra året att antropocen är en serie loopar, tråd efter tråd, som tillsammans väver en kokong av kunskap där frågan om människans påverkan på atmosfären och geologin blir uppenbar och akut.

            Lyriken är en sådan tråd, som den samtida poesin bara börjat med att väva.

 

//

 

Det andre essayet i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av Mats O. Svensson –  kritiker og kommentator i Dagens Nyheter. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.

fritt-ord-logo-200p72dpibergesens_logo_large(new)

Blogg på WordPress.com.

opp ↑