Gunnar D. Hansson: Nya dikter

/ Foto: Jäger Arén

 

Gunnar D. Hansson (f.1945), uppväxt på Smögen på den svenska västkusten, är poet, essäist, översättare, och docent i litteraturvetenskap, samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Han debuterade 1979 med diktsamlingen Övergångar, uppskov, och disputerade 1988 med en avhandling om Lars Ahlins roman Fromma mord. Han har bland annat översatt fornisländsk, -engelsk lyrik samt ungersk litteratur. Han är för sin poesi belönad med bland annat Bellmanpriset och Sveriges Radios lyrikpris. Följande utdrag är hämtat ur Tapeshavet, Gunnar D. Hanssons 12:e diktsamling som ges ut av Albert Bonnier förlag.

LES DIKTENE HER:

 

(Generationsdikt)

 

1800-talsfrågan vid kraniefynd: Vem var först i Skandinavien,

de österifrån kommande kortskallarna eller långskallarna

från söder? Helhetens fasansfullhet till trots

hängdes ingen invandrad avvikare ut i underkläderna.

De förtryckande faderskapen, moderslinjernas

oförändrade börda, högmod i hundra generationer

utom räckhåll för omfamningsförsök. Kusiners

och sysslingars DNA-prov sändes långt senare in.

 

Yoldiahavets mäktiga undervattensdiktning och Ancylus-

tidens utlämnande avlagringar älskades, berömdes,

förtalades, översvämmades, och fick kortfattade svar

från nybefolkade landhöjda exploateringsområden.

 

En idé som hungrade i vår kropp, en tendens

till självutkorande helighet, och det milt självutkorande

bara fortsatte helt olyriskt, och vi trodde oss äntligen

kunna uppenbara oss själva i bästsäljare om vårt ursprung.

 

(Vad som återstår är en ständig möjlighet. Dörrar som inte kan öppnas. Andra ekon. En fågel, en koltrast, kallar på svar. Bor den här? Vet ej. Alltför mycket verklighet, alltför många slut också här och glömda krig. Längst ut ett skarpt ljus i vilket ett svart moln bär bort solen. Idegranar nära stranden, ordstammar, stillhet.)

 

 

(Uppföljaren)

 

Inte så att jag alltid tänkt på dessa saker. Även min oskuld

är förbrukad. ”Invånarnas liv är inte som förr”, sa någon,

”det behövs ingen sociolog för att se det.” Alla gillade action-

filmen ”Tapeshavet 2”, om än motvilligt på några håll i trakten.

 

Nog för att också vi här blivit försedda med nedtonade

varningar, men vi fann oss ju så väl tillrätta i de naturskyddade

områdena att även livet i de mer tätbebyggda kommundelarna

kändes naturskyddat. Fanns här något mellan raderna?

 

Jag skulle gärna vilja att det förhöll sig så. Allt kan inte

sköljas ner med vin. Som till exempel betydelsen just nu

och framledes av jordaxelns föränderliga lutning. Eller frågan

om strandlinjernas svårförutsägbara stigande och sjunkande.

 

När konsekvenserna av de korsande parametrarna (omtvistade

intill fiendskap) blivit klargjorda kommer säkerligen en viss

efterklokhet att förmärkas beträffande den för kärnbränsle-

förvaringen så svårberäkneliga landhöjningshastigheten.

 

Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.

Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.

Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda

att hålla sig till. Plus vägen. Det visste redan urkineserna.

 

 

(Betydande förändringar i det stillastående)

 

Det uppgrävda materialet befordrat till program. Till en yttersta

gräns som inte ber formen om lov. Ett ständigt fallande. Fyr-

radingarna som en knottfabrik. Inga rekordnivåer jämförbara

med den avlägsna Tapestidens snäcköverhöljda höjdsträckningar.

 

Det mesta vilar oupptäckt, nej, ingen saknad efter det efter-

längtat frånvarande, allt är medsols, proportionerna förblir

ouppgrävt obestämbara, enstaka fanfarer till trots, motiven

följer det förefintliga materialet, rimmen måste rekonstrueras.

 

Även polerade benytor tillhör (den tematiska) dynamiken,

ständiga omtagningar, uppsamlingsplatser. Dagsläget:

skyddslös klimaterfarenhet, avsmältningslärdomen helt

utan lugnande insikter, utan stabiliserande samtidsinverkan.

 

Meditativa möjligheter kan inte uteslutas. (Tapes decussatus

= den omtyckta spaghettimusslan, vongolorätten.) Flödena är

svårkontrollerade, mörka ställen, förstärkta repriser i svår-

beskrivna mesolitiska bakåtrörelser, genomföringen oviss.

 

Dynamiskt dunkel, fördolda fokus (Uddevallasundet,

Sveafallet), svårbestämbara bottensediment, ett fortskridande

’skall komma’, undre och övre växelverkan, undflyende

betydelsekärnor, kontrasterande strukturer utan sammanhang.

 

Snabba scenbyten, frånvarande matriser, en mycket

lång aria, ett skuggkänsligt djupvattensinne som bara

kan rekonstrueras av den välvillige. Medsols, alltid

medsols möten med de uppgrävda bräckliga nej-en.

 

Betydande förändringar i det stillastående – som när

Fortingallidegranen i Skottland efter femtusen år som han-

träd under sensommaren 2015 började bära röda bär,

honfrukter, en oförklarad övergång utan våldsinslag.

 

 

/ Knottfabrik i Halden, Norge (gatestensfabrikk). Foto: Halden historiske samlinger

 

Karl Marx som visste det mesta som gick att veta om den s. k. marknaden hade ingen som helst tanke på att smeka sina läsare medhårs, hans skrivandes outtröttlighet gällde det mänskliga arbetets relationer till världen och dess mångahanda lagbundenheter, lagerföljder och eruptioner, dvs. läsarens objektiva råvaruslukande och klimatförstörande liv i den arbetsköpande förtryckande världen, hur opersonligt grävande som helst men ändå. Vilket inte uteslöt att han som sextioårig sommaren 1878 ur Joseph Beete Jukes finstilta 780-sidiga The Student’s Manual of Geology (1872) med mjuk blyerts konstfärdigt ritade av fossila snäckor som hittats i de siluriska sandstenslagren i Bala County i Whales och vid Caer Caradoc i Shropshire. Varför denna möda? De skilda arterna (Orthis flabellulum, Orthis elegantula, Modiolopsis expansa o. a.) avbildade han med hjälp av silkespapper som han lagt över snäckskalsillustrationerna i Jukes’ geologiska skapelseepos. Silkespappersblyertsen fyllde han i med svart bläck, klippte sedan ut de avritade bilderna och klistrade in dem vid relevanta – på temperamentsfull tysk-engelska – excerperade citatställen i sitt svarta notishäfte. (”Diese marine animals sterben, wenn nicht daily washed by the sea. When the solid cliff, or projecting rocks, rise above the sea level, and retain the crust of shells and the holes which the boring shells made – the land has been upheaved.”) En noggrann och oåterhållsamt kunskapssökande människa med fyra och ett halvt år kvar att leva som ville veta allt om hur det tillgått och tillgår (som man kan få veta mer om i kommentarerna till den relativt nyutkomna Exzerpte und Notizen zur Geologie, Mineralogie und Agrikulturchemie, März bis September 1878, MEGA IV/26, 2011).

 

//