
Foto: Jäger Arén
«Skalbärgen räknas med rätta ibland et af de största Bohus-Läns under; ty de ligga uppå Landet nästan hela quarten på somliga ställen, ifrån hafvet. Desse skalbärgen bestå af Snäcke- och Musselskal, som här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många lif lefwat i werlden». (Carl von Linné, Wästgöta-Resa, På Riksens Högloflige Ständers Befallning Förrättad 1746)
Det gick bra en hel vecka. Riktighetsbeskrivare,
inte poet, som danskan sa. Sedan återfall, som för
de flesta. Riktigheten ville sig inte, för mycket
sjävbekräftande pedagogik, de flesta surfade vidare.
Fjärilarna steg upp (som i den danska dikten)
en sommarmorgon för niotusen år sedan.
Kanske inte mot Gud som på den tiden
knappast var påtänkt i sin senare skepnad.
(Han) hade för länge sedan redan gjort
vad han skulle, hela skapelseveckan avklarad.
En silverfågel lyfte utan namn men hade
ett bo i närheten skyddat för västlig vind.
Bokstav för bokstav gick världen framåt.
Ingen behövde egentligen se uppåt
men det blev ändå så, också här ute,
särskilt om vintrarna under krisåren.
Stenbrytningen var inget missförstånd. Världen
behövde huggen granit av bästa kvalitet. Stipendie-
inrättningen förstod inte de ”förorsakande krafterna”
och tvangs avyttra bergen till de brytningsvilliga.
Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop.
Havet var ett oslagbart medium
och gungade av all fortplantning i trakten,
de laftade stengrunderna var skeppssättningar
på väg mot bättre avsättningsområden.
Snäckskal och benflisor blandades med lera.
Österödskvinnan överlevde i niotusen år barndomens
och ålderdomens alla farliga vintrar och fann
till slut ett gott lä i hasselsnåren vid bergsstupet.
Sömn och dröm sammanföll, spolades upp
på samma stränder, på samma skrovliga klippor,
det salta havet mötte i virvlande motströmmar
vattenmassorna från den smältande isen.
Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,
vackrast var månen vid sommarens slut,
näst vackrast solnedgångarna, då som nu,
världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.
Elden uppfanns gång på gång, men stals oftare,
som idag, glödgade vedpinnar och bländande citat.
Vem vill sitta iskall vid flintavslagen och bedriva
klimatsmart dikt och vetenskap vid slocknad härd?
Långt innan de mekaniska urverken började ticka
bestämde solen över månen och insekterna
och över svalornas höjdmätning. Bronsåldersbåtar
med barlast av sten inväntade avhandlingarna.
Genom kol-14-mätningen blev vi än en gång
upplysta om att ett stort tomrum väntar.
I de alltmer tillförlitliga laboratorierna
återkallas skallformer bortom all mening.
Det mesta är ouppgrävt. De första invandrarna
från Friesland och Schlesvig hade vassa pilar
men inga speglar. En stilla dag upplyste dem
havet om att deras hår böljade som bandtång.
Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, tio miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger dagligen.
Snart är alla fyndrika sandbankar utlagda på nätet.
För vidare grävning i Palmyra hänvisas av säkerhetsskäl
till lokala sajter, sanningsdokumenten är tills vidare skydds-
klassade, dygderna ett smältvatten för torkområdena.
Atlantisk ishavstid. Tilltagande glaciäravsmältning.
Planktonism. Många plågades svårt av solblåsten längs snö-
vägarna över klyftor och stalp, men begav sig ändå till de rika
fiskevattnen. En mörk syster blev kvar hemma i leukemi.
Ingen visste vad tröttheten berodde på.
Hon kunde knappt resa sig från marken.
Gudsbevisen tillhörde senare tider och kom från
andra kranier där kropp och tanke bytt plats.
Stenar dansade i smältvattnet, dammar
öppnades och sanden blev till gröna och blå
sjöar också bland molnen. Svanar och krickor
övervintrade och behövde inte räkna månaderna.
Efter hundra år blev det en vacker sommar,
en välkomnande myr var först på plats,
därefter lundar och gläntor som skickade
hemliga meddelanden till de vandringslystna.
Spovarna kom och besiktigade, liksom gar-
fåglarna, men kunde inte bestämma sig för helår.
Träden flyttade sig för bergens skull, en varg
ylade först av alla bland de självupptagna.
Månen stirrade oavvänt mot Jorden
och hypnotiserade det oroliga havet.
Plattfiskarna tryckte sig mot sandbottnen
tills deras ögon hamnade på ovansidan.
Det var så det tillfälliga paradiset blev till,
en övergående historia utan syndafall. Allt
nådde inte fram och fick vänta på ljummare
sommarvindar i tvåhundratusen söndagar.
(Om du en dag kom här förbi utan att veta varför du kom och just den dagen såg hur vattenmassorna från den smältande isen forsade ut mot väster och motströmmarna från det salta havsvattnet pressades ner under det forsande sötvattnet genom de trånga sunden med bergen som gravstenar mitt i den plötsliga sommaren, ett land av stum ande, av vatten och sol, se på fårorna hur de vidgar sig –)
//
Gunnar D. Hansson (f.1945), uppväxt på Smögen på den svenska västkusten, är poet, essäist, översättare, och docent i litteraturvetenskap, samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Övergångar, uppskov, och disputerade 1988 med en avhandling om Lars Ahlins roman Fromma mord. Han har bland annat översatt fornisländsk, -engelsk lyrik samt ungersk litteratur. Han är för sin poesi belönad med bland annat Bellmanpriset och Sveriges Radios lyrikpris. Följande utdrag är hämtat ur Tapeshavet, Gunnar D. Hanssons 12:e diktsamling som ges ut av Albert Bonnier förlag i 2017.