Gunnar D. Hansson: (Österöd)

Foto: Jäger Arén

 

«Skalbärgen räknas med rätta ibland et af de största Bohus-Läns under; ty de ligga uppå Landet nästan hela quarten på somliga ställen, ifrån hafvet. Desse skalbärgen bestå af Snäcke- och Musselskal, som här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många lif lefwat i werlden». (Carl von Linné, Wästgöta-Resa, På Riksens Högloflige Ständers Befallning Förrättad 1746)

 

Det gick bra en hel vecka. Riktighetsbeskrivare,

inte poet, som danskan sa. Sedan återfall, som för

de flesta. Riktigheten ville sig inte, för mycket

sjävbekräftande pedagogik, de flesta surfade vidare.

 

Fjärilarna steg upp (som i den danska dikten)

en sommarmorgon för niotusen år sedan.

Kanske inte mot Gud som på den tiden

knappast var påtänkt i sin senare skepnad.

 

(Han) hade för länge sedan redan gjort

vad han skulle, hela skapelseveckan avklarad.

En silverfågel lyfte utan namn men hade

ett bo i närheten skyddat för västlig vind.

 

Bokstav för bokstav gick världen framåt.

Ingen behövde egentligen se uppåt

men det blev ändå så, också här ute,

särskilt om vintrarna under krisåren.

 

Stenbrytningen var inget missförstånd. Världen

behövde huggen granit av bästa kvalitet. Stipendie-

inrättningen förstod inte de ”förorsakande krafterna”

och tvangs avyttra bergen till de brytningsvilliga.

 

Världen bara fortsatte och fortsatte, också

här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom

på överenskommet datum i mars månad,

grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop.

 

Havet var ett oslagbart medium

och gungade av all fortplantning i trakten,

de laftade stengrunderna var skeppssättningar

på väg mot bättre avsättningsområden.

 

Snäckskal och benflisor blandades med lera.

Österödskvinnan överlevde i niotusen år barndomens

och ålderdomens alla farliga vintrar och fann

till slut ett gott lä i hasselsnåren vid bergsstupet.

 

Sömn och dröm sammanföll, spolades upp

på samma stränder, på samma skrovliga klippor,

det salta havet mötte i virvlande motströmmar

vattenmassorna från den smältande isen.

 

Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,

vackrast var månen vid sommarens slut,

näst vackrast solnedgångarna, då som nu,

världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.

 

Elden uppfanns gång på gång, men stals oftare,

som idag, glödgade vedpinnar och bländande citat.

Vem vill sitta iskall vid flintavslagen och bedriva

klimatsmart dikt och vetenskap vid slocknad härd?

 

Långt innan de mekaniska urverken började ticka

bestämde solen över månen och insekterna

och över svalornas höjdmätning. Bronsåldersbåtar

med barlast av sten inväntade avhandlingarna.

 

Genom kol-14-mätningen blev vi än en gång

upplysta om att ett stort tomrum väntar.

I de alltmer tillförlitliga laboratorierna

återkallas skallformer bortom all mening.

 

Det mesta är ouppgrävt. De första invandrarna

från Friesland och Schlesvig hade vassa pilar

men inga speglar. En stilla dag upplyste dem

havet om att deras hår böljade som bandtång.

 

Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,

men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen

har femtiotusen arter försvunnit, tio miljarder

människor behöver ringa minst tre gånger dagligen.

 

Snart är alla fyndrika sandbankar utlagda på nätet.

För vidare grävning i Palmyra hänvisas av säkerhetsskäl

till lokala sajter, sanningsdokumenten är tills vidare skydds-

klassade, dygderna ett smältvatten för torkområdena.

 

Atlantisk ishavstid. Tilltagande glaciäravsmältning.

Planktonism. Många plågades svårt av solblåsten längs snö-

vägarna över klyftor och stalp, men begav sig ändå till de rika

fiskevattnen. En mörk syster blev kvar hemma i leukemi.

 

Ingen visste vad tröttheten berodde på.

Hon kunde knappt resa sig från marken.

Gudsbevisen tillhörde senare tider och kom från

andra kranier där kropp och tanke bytt plats.

 

Stenar dansade i smältvattnet, dammar

öppnades och sanden blev till gröna och blå

sjöar också bland molnen. Svanar och krickor

övervintrade och behövde inte räkna månaderna.

 

Efter hundra år blev det en vacker sommar,

en välkomnande myr var först på plats,

därefter lundar och gläntor som skickade

hemliga meddelanden till de vandringslystna.

 

Spovarna kom och besiktigade, liksom gar-

fåglarna, men kunde inte bestämma sig för helår.

Träden flyttade sig för bergens skull, en varg

ylade först av alla bland de självupptagna.

 

Månen stirrade oavvänt mot Jorden

och hypnotiserade det oroliga havet.

Plattfiskarna tryckte sig mot sandbottnen

tills deras ögon hamnade på ovansidan.

 

Det var så det tillfälliga paradiset blev till,

en övergående historia utan syndafall. Allt

nådde inte fram och fick vänta på ljummare

sommarvindar i tvåhundratusen söndagar.

 

 

(Om du en dag kom här förbi utan att veta varför du kom och just den dagen såg hur vattenmassorna från den smältande isen forsade ut mot väster och motströmmarna från det salta havsvattnet pressades ner under det forsande sötvattnet genom de trånga sunden med bergen som gravstenar mitt i den plötsliga sommaren, ett land av stum ande, av vatten och sol, se på fårorna hur de vidgar sig –)

 

//

 

Gunnar D. Hansson (f.1945), uppväxt på Smögen på den svenska västkusten, är poet, essäist, översättare, och docent i litteraturvetenskap, samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Övergångar, uppskov, och disputerade 1988 med en avhandling om Lars Ahlins roman Fromma mord. Han har bland annat översatt fornisländsk, -engelsk lyrik samt ungersk litteratur. Han är för sin poesi belönad med bland annat Bellmanpriset och Sveriges Radios lyrikpris. Följande utdrag är hämtat ur Tapeshavet, Gunnar D. Hanssons 12:e diktsamling som ges ut av Albert Bonnier förlag i 2017.