Jonas_Gren_01

Av Jonas Gren

 

 

Det finns något vackert i den globala uppvärmningen.

Inte i att den sker, men i det som sker om vi tänker.

 

Den visar upp vilka som äger maskinerna och bränslet.

Vilka som tjänar på förbränningssamhällets hegemoni.

Det är inte folket, men små delar av en global jetset,

oberörd av varje argument som hotar dess expansion.

 

Vissa säger: det enda som hjälper är att köpa ut dem,

kompensera oljemännen för vinsten de går miste om.

Andra säger det är dags att sluta med subventioner

på miljardbelopp till jordens smutsigaste industrier.

 

Exakt hur utfasningen kommer att se ut vet ingen.

Det viktiga är det vackra som sker i människor.

Det vackra i att gå ihop och montera solpaneler,

tillsammans i en enhet utanför storbolagslogiken.

 

Det vackra i att få syn på livets cirkulerande,

kolets omloppsbana i de märkligaste av varelser,

fyrbenta, tvåbenta, vingförsedda utan flygkraft,

långnästa, benlösa, hängande uppochner i natten.

 

Kolets cirklar genom stjälkar och kronbladsknyten

i daggmaskväldenas urdjurssoppa av svart.

Allt sitter ihop i genernas historiska vandring

från bakteriernas första gurglande till idag.

 

Klimatfrågan är mer än en kamp om pengar,

fonder, procentsatser, förhandlingsbord.

Mer än kompensationer och skatter.

Den är det vackra i att livet finns och att vi deltar.

 

Det storslagna i att leva av sol och inte död.

Fossila bränslen är avlidna som grävts upp,

förmultnade plantor och djur förborgade.

Låt döden stanna där nere där den hör hemma.

 

Det vackra i uppvärmningen är det levande.

Samhällen som inte gör pengar av forntidsdöd.

Klimatfrågan visar upp den smutsigaste gruppen.

Maffian av män förblindad av vinst och makt.

 

De är inte vi alla, men rika industrialister

inkompetenta att hantera ansvar för det levande.

Killarna på skolgården som eldar upp gungorna

för att driva upp värdet av sin existentiella oro.

 

Det vackra i klimatfrågan är att värdena skiftar.

Det storslagna i att leva av sol och inte död. 

 

/