Av Åsa Anderberg Strollo

Jag är inte uppvuxen med Mumintrollen, men jag tar igen det nu genom att läsa Tove Jansson med sonen. Vi börjar med ”Pappan och havet” (1965) som skildrar muminfamiljen på en karg skärgårdsö, och fortsätter med ”Trollvinter” (1957) och ”Sent i november” (1970). Böckerna är fristående så man kan läsa i den ordning som man hittar dem på biblioteket och de passar från tioårsåldern.

Den sistnämnda är lite fragmentarisk, men vad alla tre har gemensamt är skön humor, fint utmejslade och udda karaktärer, samt en stark kärlek till vår nordiska natur. Man får vara som man är, viskar författarinnan mellan raderna, och för mig blir böckerna inspiration för att ta mig ut mer i naturen med barnen.

Sedan läser vi ”Kometen kommer” (1968) som är en bearbetad version av ”Kometjakten” (1946) och helt fantastisk. En ilsket brinnande komet störtar mot jorden och Mumintrollet vill så klart förhindra katastrofen. Men vad gör man?

Det är lätt att dra paralleller till vilsna barn inför vår tids stora hot, miljöförstörelsen och klimatförändringarna. Muminmamman är förnekaren som mest vill tona ner problemet inför sonen och fortsätta pyssla med sina blomsterrabatter, men en dystopisk bisamråtta skrämmer upp Mumintrollet med sina kolsvarta resonemang. Orolig och bekymrad ger sig trollet iväg nedför floden ihop med den ännu mer räddhågsna Sniff. Längst vägen träffar de bland annat den antimaterialistiska och obekymrade Snusmumriken och Snorkfröken som Mumintrollet blir kär i. Det är ett äventyr i högt tempo, men samtidigt en mångbottnad och finstämd historia som kan öppna upp för riktigt bra samtal.

/Source: Wikimedia commons

Sedan åker vi till en ö långt ute i Åbo skärgård som sägs vara en av Tove Janssons sommar-öar. Här hade hon ateljé och bostad, här verkade hon och hittade konstnärlig inspiration. Men det finns ingenstans där vi kan bada! Stekheta sommardagar är vi besökare på ön och letar alltmer desperat efter en strand, klippa eller brygga där vi kan komma i och ta ett snabbt dopp. Men vi möts av förbud, låsta bommar och skyltar om privat mark överallt runt ön.

Då pratar vi om Allemansrätten. Vikten av ordentliga strandskydd. Och annat sådant som man som svensk så lätt tar för givet. Det är det inte. Det är generösa beslut från förr som vi ska fortsätta värna om i ord och handling, och ge vidare till framtida generationer. Det finns ingenting i Allemansrätten som säger att man får skräpa ner, skada levande träd eller klampa in på andras tomter och det måste vi lära våra barn. Och så måste vi själva tänka oss för innan vi bygger eller härjar utan att fråga, sätter upp en skylt om “ridning förbjuden” eller ställer ut solstolar på en brygga för att få besökare att känna sig obekväma. Naturen är vår gemensamma, och framtida mumintroll kan nog också behöva göra sig en resa nedför floden.

//

Publicerad i Sydsvenskan 150917

Åsa Anderberg Strollo (född 1973) är en prisbelönt svensk författare, dramatiker och krönikör med ett miljöengagemang som genomsyrar det mesta hon gör och de texter hon sprider i världen. Det finns ingen viktigare fråga och ingen tid för tjafs. Läs mer om författaren på http://www.anderbergstrollo.se