”Men det finnes inget skydd mot människan”

Av Ann Lingebrandt

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi?

Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 

«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek», skriven särskilt för Forfatternes Klimaaksjon. Med en visionär kraft låter Opstad det förflutna spegla sig i nutidens flod och bokhyllornas förkolnade manuskript berätta för oss om ”den lesende gudinnen, / hun som tolker livene våre som tegn / og rynker pannen over oss.” Nog finns det skäl att rynka pannan. Betydligt mer än papper blir till aska i vår värld. Opstad skriver: 

 

Først når vi har blitt visere enn våre eldste guder 

kan vi gi språk til tapet 

av alle dyreartene alle trærne alle plantene 

alle insektene og insektenes sanger 

og av måter å elske på som forsvant med dem 

 

Än har vi inte detta språk, säger oss Opstads dikt, och kanske är det överhuvudtaget inte möjligt att någonsin hitta orden för en förlust av den omfattningen. 

Vilka ord kan få oss att förstå vad som går förlorat när bina slutar surra? I Åsa Maria Krafts symboltäta diktsamling «Randfenomen» från 2015 tas vi med till en inte alltför avlägsen framtid, angiven till «Den stora bidöden 2022-2028». Där ger oss jordens allra sista bi under sin dödskamp en stickande uppläxning om hur vi förött hans arts, och därmed också våra egna, livsmöjligheter:

 

Likt glyphosate över världen, sade

ni, glory. Vi föll stendöda ner.

Ludna, små, värnlösa och döda.

Och ni: en art utan honung,

levande en stund till.

 

Det är inte bara honungen som försvinner med biet, eller för den delen insekternas pollinering av våra grödor. Det är också ett sätt att se på världen, ett mångfasetterat hexagonalt perspektiv, skimrande i för oss okända ultravioletta färgskiftningar: ”Du kan inte se vad biet ser / i blomman, i ultrafärgernas / spektrum, de nyanser som ritar / upp: färgade landningsbanor, / öppningar att dricka ur. (…) Inte bara blommornas färger  / är annorlunda för bin, utan mönster vi inte ser kan de se: / ränder, cirklar, geometriska mönster reflekteras, i ett för / människans öga enfärgat fält.”

Inte heller poesin är väl förmögen att återge världen med insekternas fasettblick – eller återskapa de försvunna sätten att älska, som Opstad nämner. Men den kan kanske ge oss en aning om vad vi går miste om. 

 

/ Ekopoesins genombrott?

 

Några cli-fi-romaner till trots har poesin hittills i högre grad än prosan fört upp klimathotet på skönlitteraturens agenda. Kanske för att vi står inför en kris av sådana dimensioner att det krävs det poetiska språkets komplexitet för att närma sig den. Eller kanske bara för att naturlyriken är en så stark tradition? 

De senaste åren har ekopoesin fått allt större uppmärksamhet på de svenska kultursidorna och möjligen kan man tala om ett slags genombrott 2016. Det var året när Johannes Heldén vandrade omkring i en övergiven, övervuxen värld i ”Astroekologi”, Jenny Kalliokulju debuterade med den feministiska skapelseberättelsen «Rodinia», Jonas Gren tog ett grepp om mänsklighetens epok i sin tredje diktsamling «Antropocen», danske poeten Theis Ørntofts klimatångestladdade ”Dikter 2014” översattes till svenska. 

Och under sommaren uppstod till och med en debatt, när Lisa Gålmark i Aftonbladet (6/8 2016) gjorde ett utspel om att ekopoesin bara var ett nytt begrepp för en gammal företeelse: ”som om poeter inte i alla tider diktat om naturrelationer och övergreppen på miljön och andra levande varelser.” Aase Berg svarade i Dagens Nyheter (11/8 2016) att det var en fråga om att ”poesin i vår nya tid håller på att transformeras inom äldre former, och att synen på naturen i sin tur förändras av den samtida kulturens sätt att gestalta den”. 

Att något ges ett nytt namn behöver förstås inte utesluta historisk medvetenhet, tvärtom kan ett färskt begrepp ge nya infallsvinklar också på det förgångna. 2016 firades sextioårsjubileet av Harry Martinsons versepos ”Aniara” i ljuset av den samtida ekokritiken. Science fiction kan ofta rosta snabbt, men Martinsons sångcykel är ett verk som inte förlorat i aktualitet, särskilt inte sedan en klimatförnekare – som hellre satsar pengar på Marsresor än miljöåtgärder – valts till världens mäktigaste ämbete. 

 

/ «Men som Kassandra vet jag att jag varnar förgäves»

 

I ”Aniara” äntrade författaren som helst tog grästuvan till utkikspunkt den högteknologiska rymden. Förfärad över den mänskliga destruktiviteten packade han in åttatusen emigranter på ett rymdskepp med destination Mars. Ur kurs i ett obarmhärtigt kosmos får resenärerna bevittna hur den värld de lämnat sprängs i bitar; de är dömda att till sin död färdas genom mörkret, avskurna från allt de känt och älskat. Budskapet sammanfattas i en central passage: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan / Men det finnes inget skydd mot människan”. 

Under hösten håller jag ett föredrag i Helsingborg om Harry Martinsons naturlyrik och dagens ekopoesi under rubriken ”Diktens gröna våg”. Efteråt ställer jag frågan till åhörarna om de tror att en dikt kan förändra något – förmår poesin påverka oss tillräckligt mycket för att ändra vårt beteendemönster? Jo, absolut, blir svaret. Litteraturen kan ge oss insikter och en förståelse som drabbar på ett sätt som ingen forskarrapport är kapabel till, kan väcka känslor som i bästa fall omvandlas till handling. Men hur ska poesin nå ut, undrar någon. Hur ska folk få veta att den finns och alls läsa den? 

Det är en högst berättigad fråga i en tid när poesin blivit alltmer marginaliserad. Hur ska poesin kunna fungera som en väckarklocka om den bara är en plats att bearbeta klimattraumat för de närmast sörjande lyrikläsarna?

Tanken på den genomslagskraft ”Aniara” hade när den publicerades och hur utvecklingen sett ut under de följande decennierna kan stämma till pessimism. Å andra sidan är det omöjligt att veta var vi skulle ha befunnit oss utan miljöengagerade författare. 

Martinson jämförde sig gärna med sierskan som var dömd att inte bli trodd: ”Men som Kassandra vet jag att jag varnar förgäves. Människan lyssnar kanske till Kassandra för en tid, men sen glömmer de hennes varning.”

 

/ «Också Martinson själv kom att bli skeptisk till naturskildringens möjligheter»

 

Vid sidan av Tomas Tranströmers är Harry Martinsons poesi säkerligen den insektstätaste i svensk litteraturhistoria. ”En blommande äng kan beskrivas bara av sina fjärilar, / bara rätt besjungas av sina bin”, hette det i dikten ”Ängens sång” från 1958, men nog gjorde han sina försök att tävla med flygfäna i beskrivandets konst. Martinson var vår störste naturlyriker i en tid då naturlyriken uppfattades som en genre på utdöende, utsatt ”för en viss förföljelse”, med hans egna ord. Att vända sig till naturen sågs som ett sätt att vända sig bort från världen, samtidigt som författarna i allt högre grad värvades till den politiska kampen. Också Martinson själv kom att bli skeptisk till naturskildringens möjligheter när landskapet alltmer förändrades av urbaniseringen och naturens egna ljud överröstades av trafiken. I essän ”Utsikt från en grästuva” från 1963 beklagar han sig över störningarna och deras effekt på skrivlusten:

”Nattskärran hörs sällan nuförtiden emedan nästan alltid någon motor går. Naturskildringen nuförtiden blir därför företrädesvis en historia om hur man silar bort buller. Man måste arbeta med upplevelser som om man hade någon sorts separator inbyggd i hjärta och hjärna. Sinnena frånskiljer och förlåter, ansiktet håller god min i det ytterst elaka spelet, och någon liten förljugen naturskildring växer fram. Förljugenheten består naturligtvis främst i att den verkliga sanningen om bullret, föroreningarna och störningarna förtiges. Var så god. Här är en skildring av en stilla sjö.”

Martinson var långtifrån någon idylliker, men på många sätt en romantiker vars konst byggde på intensiva stämningar och upplevelser av hur vanesynen ställdes om till ett visionärt seende. Naturskildringens främsta uppgift, menade han, var ”att ständigt nyväva de sensuella banden mellan naturen som allmänfattlig totalitet och mänskosjälen”. För det fordrades ett ostört skogssus, ett orört vattendrag, en okörd landsväg.

Den lösning han själv föreslår på detta dilemma är att göra lyriken till en minnenas konst: ”En fågel för länge sedan död sjunger i vår skog”, avslutar han sin essä. Så blir poesin ett härbärge för något som redan gått förlorat. 

Där Martinson såg naturlyriken gå in i modernitetens återvändsgränd såg många andra av 60- och 70-talets poeter dikten som en möjlighet att avslöja förljugenheten och ge röst åt det förtigna. Det var en tid då maskinerna började bullra i litteraturen, då gifterna sköljde in över poesin, oljeskadade fåglar flaxade på raderna och kalhyggena kastade skuggor över pappret. Var så god. Här är en skildring av en förorenad sjö. 

 

/ ”Fråga inte vad du lever för / Fråga vad du lever av”

 

Plakatpoesi, kom det sedan att heta. Det skulle ta ett par decennier innan lyriken på nytt fick politiskt självförtroende, innan den åter kunde utropa ”Om detta sjunger vi inte ensamma”, som den antologi med nyskrivna dikter ”till samtiden och världen” som gavs ut våren 2016 kallades. Ekopoesin behöver inte bara vara klimatsorgens dikt i aska, den kan också vara motstånd, aktivism och handling. ”Fråga inte vad du lever för / Fråga vad du lever av”, uppmanar Jonas Gren i ”Antropocen” och fortsätter: ”Fråga inte vad sorgen är  / Vattna den till nya former”.

När allt kommer omkring har jag har nog större förhoppningar på poesin än på världen. På vår förmåga att lyssna till och bortom bullret, på insekternas sånger och benämnandets kraft. På vår vilja att inte upphöra att söka språket för förlusten. På möjligheten att fortsätta nyväva de sensuella banden mellan människa och natur.  

Den intensitet i upplevelsen som Martinson eftersträvade hittar jag i Pär Hanssons diktsamling ”Kajak”, som med vidöppna sinnen paddlar ut på existensen vatten, utan någon separator i hjärta och hjärna. I en vilja att ”vara en del / av världen” låter han den ringande telefonen ligga i fickan, smakar på stensötan, betraktar en bäver och blir själv betraktad, tar upp en våt sten för att se den torka i handen. Men han går också över kalhyggen och dyker ner i floder fyllda av plastskräp. 

Det är dikt som smälter samman språk och kropp och blir ett med rörelsen, dikt som siktar mot stundens totala närvaro och delaktighet med landskapets minsta kryp:  

 

Dykarbaggens bakben

virvelbaggens ögon

alla sanningar 

plockas ner till rytm

frigolit, fiskfjäll, fjädrar

tändstickan i mun

skogsbård mot himlen

spegelbård i sjön

en vitglödgad tystnad

med insekter som stör

flygmyra, jordhumla, ängs-

bandbi

 

//

Femte essay i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av Ann Lingebrandt, kritiker bl.a. i Helsingfors Dagblad. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.