Tjernobyl, jodtabletter och en vag skräck som lägger sig över vardagen. När Putin drömmer om att återupprätta Sovjetunionens storhetsdagar verkar denna våldsamma nostalgitripp även innebära kärnvapenhotets återkomst och en doft av 1980-tal. Vi som föddes i Europa efter Berlinmurens fall har ingen direkt relation till den nukleära oro som präglade människors vardag under kalla kriget, har inga egna minnen av utrymningsövningar och skyddsrum. Men i litteraturen finns spåren kvar. Dess halveringstid kan kanske inte tävla med uranets, men än kan vi ta del av atomålderns poesi. Kan den lära oss något om hur vi ska förhålla oss till hotet idag?