När kärnvapenhotet återupplivas / Sofia Roberg

Tjernobyl, jodtabletter och en vag skräck som lägger sig över vardagen. När Putin drömmer om att återupprätta Sovjetunionens storhetsdagar verkar denna våldsamma nostalgitripp även innebära kärnvapenhotets återkomst och en doft av 1980-tal. Vi som föddes i Europa efter Berlinmurens fall har ingen direkt relation till den nukleära oro som präglade människors vardag under kalla kriget, har inga egna minnen av utrymningsövningar och skyddsrum. Men i litteraturen finns spåren kvar. Dess halveringstid kan kanske inte tävla med uranets, men än kan vi ta del av atomålderns poesi. Kan den lära oss något om hur vi ska förhålla oss till hotet idag?

I långdikten Alfabet (1981) börjar den danska poeten Inger Christensen med att i alfabetisk ordning lista saker som finns: aprikosträd, björnbär, citronträd. Duvorna finns, en klassisk fredssymbol, men också dioxinet, ett miljögift som användes som kemiskt vapen i Vietnamkriget. Dikten har kallats för en poetisk rödlista över en värld vars existens undergrävs av kärnvapenhotet. Men i listan ingår även förstörelsemekanismerna.

Efter att jorden och juninattens skönhet har besjungits, gör plötsligt atombomben sitt inträde i dikten: ”atombomben finns”. Senare kommer vätebomben, som likställs med ”en bön om att dö”, och koboltbomben. Den senare är ett hypotetiskt kärnvapen som aldrig utvecklades. Men bara det att forskare kommit på idén till en sådan bomb, vars halveringstid långt överskrider de tidigare, pekar mot attmänniskans föreställningsförmåga är ett hot i sig: ”mer finns inte att/ säga; vi garanterar att/ skadan blir störst/ möjlig”, skriver Christensen, och ”vi mördar/ mer än vi tror/ mer än vi vet/ mer än vi känner”.

Att kärnvapenrustningen under 1900-talet till stor del byggde på retorik påpekade filosofen Jacques Derrida i ett föredrag från 1984. Kapprustningen triggas av föreställningen om det totala kärnvapenkriget – en händelse som aldrig inträffat, och som Derrida därför kallar för en fabel. Den nukleära tidsålderns realitet, konstaterar han, konstrueras genom denna fabel, utifrån en händelse som aldrig ägt rum – förutom i fantasin. Men fantasin, tillägger han, är inte ingenting.

Huruvida Putins antydningar och förhöjda kärnvapenberedskap ska tas på allvar går meningarna isär om. Men bara genom att signalera att vapnen kan komma att användas har han påverkat verkligheten. Hotet sår rädslans frö. Experter menar att det är just detta som är avsikten: antingen att demoralisera de ukrainska styrkorna eller att avskräcka NATO från att ge sig in i striden. Att många pekar på det strategiska självmord det skulle innebära att avfyra kärnvapen raderar inte heller att oron för att en till synes galen och mycket pressad man ska fatta ett oerhört dåligt beslut.

Precis som vetenskapsmännens föreställningsförmåga kan användas till att skapa massförstörelsevapen, kan poetens fantasi bidra till att upprätthålla fabeln om det totala kärnvapenkriget…

Men rädslan är, som sagt, en del av spelet. När nu kärnvapenhotet återupplivas ska vi kanske inte låta våra fantasier löpa amok. Precis som vetenskapsmännens föreställningsförmåga kan användas till att skapa massförstörelsevapen, kan poetens fantasi bidra till att upprätthålla fabeln om det totala kärnvapenkriget, reflekterar Christensen i Alfabet när hon på ett ställe verkar likställa dikten och bomben. Men när hon ständigt interpunkterar diktens katastrofscenarier med meditativa och naturlyriska passager skapas en alternativ berättelse, ett sätt att omdirigera fantasin. Diktjaget skalar potatis, i en omsorg om de ännu levande. Hon går ner till Öresund, kastar en sten i vattnet och ser ringarna sprida sig.

Blir världen bättre av att vi föreställer oss det värsta? Eller ska vi i stället, som Christensen föreslår, tänka ”som ett träd/ tänker, som skugga och ljus/ som lysande bark tänker, som pupporna inunder/ barkhuden tänker”? Vad än det innebär att tänka som ett träd, lämnar det knappast utrymme åt katastroftankar. Dikten förankrar oss i den sinnliga världen, i vardagens omsorg och livet som pågår. Kanske är det vad vi kan lära oss: att omsorgen om det levande måste övertrumfa rädslan.

//

Sofia Roberg (f. 1990) är litteraturvetare, kritiker och poet. Hon har skrivit en avhandling om Inger Christensens ekopoetik, samt undervisar i ekokritik och litteraturhistoria ved Stockholms universitet. Hon har även gett ut diktboken Pärlemor (2015). Roberg har tidigare varit redaktör på Ordkonst och Floret, och är en del av kollektivet Malmötxt som arrangerar litteraturevenemang med fokus på uppläsningar av poesi och prosa.

Foto: Agnes Hebert Jagrelius