Photo: Märta Thisner
Ahmad Shamloo och poetens solidaritet med folket
1954 skriver Ahmad Shamloo:
Jag är den gemensamma smärtan
Skrik mig[1]
Dikten“Eshghe omoomi” (Allomfattande kärlek), som raderna kommer ur, dedikerades till avrättade medlemmar av det kommunistiska Tudeh-partiets militära gren. De hade dömts till döden under den sista shahens styre efter statskuppen 1953. Hösten 2022, bara dagar efter att Jina (Mahsa) Amini dödats och protesterna i Iran och Kurdistan inletts, sitter jag och läser samma dikt:
I den ljusa ensligheten har jag gråtit med dig
för de levandes skull
och i den mörka kyrkogården har jag sjungit
de vackraste sångerna med dig
för det här årets döda
var de mest älskande av de levande.[2]
Jag läser dessa rader om och om igen i ett försök att finna tröst i den delade sorgen, samtidigt som det också är smärtsamt att så lite har förändrats i Irans politiska klimat under de nästan sju årtionden som har passerat sedan Shamloo skrev den dikten. Ännu är hans dikter om sina kamraters och andra politiskt aktivas avrättningar lika brännande, ännu är skildringen av folkets kamp för frihet lika träffande, men varför?
*
När Ahmad Shamloo föddes 1925 hade Iran, under 1900-talets första tjugofem år, redan genomgått två statskupper. Under sitt liv fick poeten uppleva den sista iranska kungadynastin, en invasion, en statskupp, en revolution och ett krig. Det var i detta Iran som Shamloo verkade och tvingades skriva sina dikter under censur. Både under shahens och den nuvarande regimens styre fanns det, och fortsätter det att finnas, myndigheter för censur som kväver det fria ordet till den grad att människor till slut börjar censurera sig själva. Ändå är det som är utmärkande för hans dikter att de ofta har någon form av politiskt budskap. De är skrivna för och om folket och samhällets problem. Flera av hans dikter kom även att tillägnas, som tidigare nämnt, kamrater som hade avrättats – bland dem finns “Negah Kon” (Titta), “Marge Nazli”(Nazlis död), “Az amohayat” (Om dina farbröder) och “Soroode Ebrahim dar atash”(Sången om Abraham i elden).
De är stundtals svårtolkade med lager av metaforer, och känslorna som förmedlas är starkt bundna till den tid och den kontext som dikterna är skrivna i, känslornas tidlöshet till trots. Det går inte att fullt ut förstå Shamloos dikter utan att ha kunskap om varför och för vem han skrev dem, i vilket politiskt klimat och med vilka politiska åsikter. Det går inte att förstå de ovannämnda dikterna om man inte också förstår att den Morteza som nämns i “Negah Kon” och “Az amohayat” var Shamloos närmaste vän Morteza Keyvan[3]. Han var bland mycket annat medlem i Tudeh-partiet och avrättades för att ha gömt undan andra Tudeh-medlemmar som var på rymmen under shahens tid. På samma sätt går det inte att förstå “Marge Nazli” och “Soroode Ebrahim dar atash”om man inte förstår att de också handlar om andra politiskt aktiva som dödades av shahen eller den nuvarande regimen. Att ignorera var och varför de skrevs, vilket inte har varit ovanligt, är att ignorera en stor del av det som ger dikterna sin kraft.
Med det sagt går det att hämta mycket från Shamloos dikter även utan förståelse för det dåvarande iranska politiska klimatet, samhället och hans politiska åsikter. Även omlindade i metaforer och censur bär de på en sanning om det mänskliga tillståndet som är närvarande. Man måste inte veta vem Morteza var för att förstå hur saknad han är när man läser en dikt som“Negah kon”, man slås av sorgen direkt i första delen där det står om det hemska året, året fyllt av smärta och sorg, året som var fyllt av Mortezas blod.
*
Under 50-talet, medan Shamloo satt fängslad i Ghasr-fängelset i Tehran, skrev han den långa dikten “Sheri ke zendegist” (Dikten som är livet). I den formulerar han vad han ser som poetens och diktens syfte:
Samtidens poet
är inte främmande inför
folkets delade smärta:
Poeten är den som ler
med folkets läppar,
den som binder samman
folkets hopp och smärta
med sitt skelett.[4]
Här skriver han inte bara fram poetens uppdrag, han gör det också tydligt var han själv står. Iran är ett land med en rik litteraturhistoria men det är också ett land där poesin historiskt sett sällan handlat om folket, vilket Shamloo antyder tidigare i samma dikt. Inte ens det iranska nationaleposet Shahnameh (Kungaboken), skrivet av Ferdosi, som har varit så betydelsefullt för den iranska kulturen och litteraturen, handlar om den stora massan. Detta är delvis förståeligt med tanke på att boken återger legender, myter och historiska berättelser, ofta med kungligheter i centrum, men poängen återstår: Poesin tillhörde inte det vanliga folket. Även om poesin var en stor del av den iranska kulturen, som delades av landets alla etniska och språkliga grupper, skildrade den inte alla iraniers liv. Det Shamloo gjorde var inte unikt men det talar för hans syn på poesi; Shamloo tyckte istället att poeter skulle skriva för och om sitt folk, om deras hopp och smärta. Det blir ett sätt att ge en bit av poesin till alla, att göra den tillgänglig och folklig. Denna syn är ett av två grundläggande skäl till varför jag tror att hans poesi är älskad.
Den andra anledningen är enkel, nästan banal: Kärlek. Jag kan inte säga att jag har läst alla Shamloos dikter, men jag har läst många av dem och ju fler jag har läst, desto tydligare har det blivit att det som gör att hans dikter lyckas nå min själ, det som gör dem så vackra, är att han skrev dem med kärlek. Detta är grunden i hans poesi, även om det inte alltid är tydligt. Hade Shamloo ens skrivit för sitt folk och sina kamrater om han inte älskade dem?
Jag tror att det i dessa mörka tider finns mycket att lära sig av Shamloos syn på poetens syfte och plats i samhället. Själv har jag under de senaste månaderna läst hans poesi inte bara för att finna tröst eller förstå min egen roll som poet i den här världen, där så många lever utan frihet och under förtryck, utan också för att förstå vad en poet kan betyda för sitt folk.
*
I den kamp för frihet som just nu förs i Iran och Kurdistan, mot samma regim Shamloo kritiserade, är poesin tydligt närvarande. När jag säger poesi nu menar jag inte nödvändigtvis traditionella dikter utan även slagord och låttexter, det poetiska språket. Om man blickar bakåt i tiden ser man att denna form av motstånd varit närvarande i alla fall från det tidiga 1900-talet, när det i Iran inte bara skrevs många dikter av frihetssökande poeter med samma politiska övertygelser som Shamloos, utan där det även sjöngs många revolutionära kampsånger. Samma sånger hörde jag under min egen barndom när min pappa sjöng i bilen, eller när någon under en middag hos oss plötsligt stämde upp i något revolutionärt och det hela slutade i allsång. Nästan varje gång jag går in på mina konton på sociala medier hör jag låten “Baraye” (För) av Shervin Hajipour eller någon av rapparen Toomaj Salehis låtar spela, vilket påminner om att kampen är levande och fortsätter.
Det är tydligt att poesin, i sin utökade definition, hjälper till att formulera vad kampen handlar om – alla de små och stora friheter som har tagits ifrån folket i årtionden och som poesin hjälper oss att minnas. Verser har förmågan att förflytta oss in i det kollektiva minnet och den gemensamma smärtan. Poesin blir ett sorts lim i form av ord som för oss samman i solidaritet, i Iran och Kurdistan men också i diasporan. Varje gång ett slagord ropas, varje gång vi sjunger revolutionens sånger minns vi det som kommit innan oss och vad folket kämpar för. Samtidigt är det ett sätt för folket att påminna regimen om att de som sitter vid makten inte är orörbara. Varje slagord och varje rad av varje låt för folket närmare friheten. Poeten, i detta fall varje person som ropat ett slagord eller sjungit en sång för sitt folk, får samma roll som den Shamloo en gång formulerade: Hen blir den som binder ihop folkets hopp och smärta.
Om vi blickar utåt är det dock inte bara slagord och folkliga låtar som är viktiga i en kamp, även poesi i traditionell bemärkelse är det. Poeter och författare runt hela världen har i tider av mörker och förtryck, i sin kamp för frihet, skrivit dikter som har bevarat minnet av kampen och gjort den kollektiv, gemensam. Poesin har blivit ett sätt att vittna och föra vidare, något som kan användas som ett verktyg i andra kamper genom att tillåta oss att dela erfarenheter och lärdomar med varandra. Shamloo skrev dikter som tillägnades bland annat Che Guevara, Nelson Mandela och upproret i Warszawas getto 1943. Poesin existerar alltså inte bara för att blicka tillbaka eller för att bevara vittnesmål för framtiden, den för oss också samman.
På 50-talet skrev Shamloo att samtidens poet inte är främmande inför folkets smärta. Jag tror inte att han bara syftade på det iranska folket, jag tror att han menade poeter världen över. Vi poeter är inte bara en röst åt folket, vi kan även göra människor mindre ensamma. Vi har möjlighet att skapa ett kollektivt minne som delas mellan människor i olika länder, minnen som tillåter att varje kamp blir allas kamp. Jag tror att det är det som är den samtida poetens syfte: Att vara människans röst.
[1] Översättningen av dessa rader samt titeln på dikten är tagna från Azar Mahloujians översättning som återfinns i boken Allomfattande kärlek (Arash förlag, 1994).
[2] Jag har här valt att kombinera två olika översättningar av samma dikt: Mahloujians, som kallar dikten “Allomfattande kärlek” i boken med samma namn, samt Janne Carlsson och Said Moghadams, vilken finns i boken Dikter om natten (Baran Förlag, 1998), där dikten har namnet “Människokärlek”.
[3] I Shamloos egna anteckning tillhörande dikten “Az amohayat” skriver han så här: “Morteza var min närmaste vän. […] Minnet av hans plötsliga avrättning lämnade mig aldrig och till och med nu, när jag skriver dessa rader (24 juli 88) 35 år senare, är sorgen lika färsk i mitt hjärta som om jag hörde nyheten för bara några ögonblick sedan.” Anteckningen återfinns i den artonde upplagan av hans samlade dikter som publicerats av Negah Publications, översättningen till svenska är min egen.
[4] Egen översättning.
//
Niko Erfani (f. 2000) är poet uppvuxen i Stockholm. Hon har tidigare studerat vid Biskops-Arnös författarskola och sitter för närvarande i redaktionen för tidskriften Ponton. Hon debuterade i 2022 med diktsamlingen varv på Albert Bonniers förlag.
Forfatternes klimaaksjon takker Lyrikvännen, forfattere og forlag for tillatelsen til å publisere dette essayet.
KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´ CLIMATE CAMPAIGN // NWCC 