David Zimmerman / Klyvnad och kärlek

/ Om Balsam Karams rymdtrilogi

Det är väl ingen vansinnig gissning att de senaste två årens folkmord i Palestina kommer påverka hur vi läser och skriver skönlitteratur. Klyftan mellan olika verklighetsavläsningar har gjort vårt språk, såväl det vardagliga som det offentliga ostadigt och kluvet.

Hur vi ser på Israels och västerlandets skuld avgör vilken grammatik vi lever i. Därför känns det främmande, tycker jag, när jag läser böcker som tycks utgå ifrån att värld och språk arbetar i en fungerande harmoni, att alla figurer lever i samma verklighet; eller, att berättelsens struktur åtminstone utlovar en lösning i slutet. Litteratur som däremot ägnar sig åt att undersöka hur våldsamma olika osäkerheter och klyvnader i språket kan bli, om det så är Sofokles eller experimentell poesi, upplever jag väldigt värdefull just nu. Få litterära platser har exempelvis varit så närvarande i mina tankar de senaste åren som de fiktiva, kluvna geografier Balsam Karam konstruerar i Händelsehorisonten (2018), Singulariteten (2021) och inte minst i den nyutkomna Mörk materia.  

Kolonialism och mänsklighet

Ett exempel: Under de dagar jag skriver detta syns filmklipp i globala medier från flygplatser i Aten eller Istanbul, där Global Sumud Flottila-aktivister i fångkläder möts av jubel, solrosor och kramar, keffiyas och segertecken. Några deltagare berättar att Greta Thunberg utsatts för olika former av sadistiska beteenden i fångenskapen, att hon tvingats kyssa den Israeliska flaggan och släpats i håret av fångvaktare. Själv vidhåller hon i Aten att allt det där är ovidkommande, det enda relevanta är folkmordet. En tapper, ung motståndskvinna, en sadistisk militärmakt vars nävar alltid är starkare, kamraternas kramar, solrosorna… ingredienser till Balsam Karams romantrilogi tycks finnas överallt; den uppdiktade och den verkliga världen kusligt konvergerande. Men att det känns så kommer sig nog inte enbart av böckernas innehåll, utan intressant nog också av hur de är språkligt och dramaturgiskt ordnade. 

En tapper, ung motståndskvinna, en sadistisk militärmakt vars nävar alltid är starkare, kamraternas kramar, solrosorna… ingredienser till Balsam Karams romantrilogi tycks finnas överallt; den uppdiktade och den verkliga världen kusligt konvergerande.

Romanerna utgör till att börja med alltså en trilogi, en rymdtrilogi. Tre fristående berättelser som ändå hör samman, inte minst genom titlar alla hämtade ur astrofysiken. ”Händelsehorisonten” betecknar den tänkta gränsen mellan ett svart hål och världen runtom. ”Singulariteten” avser så att säga det som ryms innanför händelsehorisonten: En plats under extremt tryck där fysikaliska lagar upphör att gälla, två massor kan uppta samma utrymme. ”Mörk materia” är som bekant termen för en hypotetisk materia, omöjlig att observera men vars gravitationella inflytande däremot kan förklara skeenden och rörelser i universum. Det första som möter läsaren är fantasin om något bottenlöst, abstrakt, avlägset, kraftfullt.  

Mot denna bakgrundsstrålning konstruerar alla tre böcker världar – de är sinsemellan snarlika, kanske samma! – i vilka ort och tidpunkt inte går att peka ut på en jordglob eller i en historiebok, vilket ger dem en anstrykning av science fiction eller saga. Därur kan vissa politiska mekanismer framträda, tillämpbara överallt. Det centrala i dessa världar är hur de ljussätter vad Frantz Fanon kallade den koloniserade världens tudelning, vars gräns mellan två sanningar ”markeras av kaserner och polisstationer”. Människorna i Karams romaner villkoras på det mest våldsamma vis av apartheid-strukturer. De lever avsides och undangömda men kan samtidigt arbeta i de vita och privilegierade klassernas turistnäring. I sina gränder eller arbetsläger bygger de upp en livspraktik med all omsorg och omtanke de kan uppbåda. Deras minnen är sönderhackade av krig, deporteringar, flykt och förlust, men försöker trots det vända sig framåt. Och alltid står där en person, en ung kvinna, beredd att offra mycket för sina syskon, sina mödrar och sina vänners framtid. 

Människorna i Karams romaner villkoras på det mest våldsamma vis av apartheid-strukturer. De lever avsides och undangömda men kan samtidigt arbeta i de vita och privilegierade klassernas turistnäring.

I Händelsehorisonten heter hon Milde och lever på en plats kallad ”Utkanterna” – ”en plats inte utsatt på kortan och därför svår att hänvisa till”. Hon beskrivs som ”[e]n sjuttonåring, ett barn som talat som tusen ledare under sin egen rättegång! […] hon hade bara sagt och gjort det som ingen annan vågat”. Milde gör uppror, fångas och avrättas (alternativt skickas hon ut från en rymdbas – mot ett svart hål). Här blottas förstås en avgörande skillnad mellan, säg, Milde och Greta Thunberg. Ingen av flickorna i Karams böcker återvänder som hjältar för att tala inför internationell media. Thunberg är inte palestinier, och har själv påtalat hur otänkbart det vore att västvärlden skulle lyssna om så vore fallet. Milde och de andra som själva hör till platserna de slåss för sväljs av en obarmhärtig tystnad, ja – de försvinner i svarta hål. 

I Singulariteten utspelas stora delar av handlingen vid en hamnstad. Där finns å ena sidan en livlig turistnäring, å andra sidan gränderna där migranterna – arbetskraften – försöker överleva. En arbetarflicka har försvunnit och hennes mamma driver letande omkring bland turister och gatubarn, medan småsyskonen och mormodern väntar i gränden. I en annan del av boken befinner vi oss närmre ett samtida Sverige, även om inte heller det utsägs. En kvinna, som minns hur hon på resa i en hamnstad sett en annan kvinna (den sökande modern) kasta sig mot havet, får mot slutet av graviditeten veta att barnet i magen inte lever. Läkarna på sjukhuset förbereder henne för förlossningen, men hon förvånar dem: Hon vägrar föda sitt döda barn. Sekvensen sticker ut en aning i trilogins som helhet, men är också fullkomligt oförglömlig i hur den instiftar ett lika hopplöst som oförsonligt nej i berättelsen.

Thunberg är inte palestinier, och har själv påtalat hur otänkbart det vore att västvärlden skulle lyssna om så vore fallet. Milde och de andra som själva hör till platserna de slåss för sväljs av en obarmhärtig tystnad, ja – de försvinner i svarta hål.

I Mörk materia är vi återigen vid en hamnstad, någonstans nära en gräns. Utanför staden finns en sammanslutning av människor på en plats som kallas Campo, de kallar sig ”Solrosstugans folk”. Också dessa lever utanför samhället, samtidigt som de ofta tvingas arbeta för dem som befinner sig i det. En dag dyker en pojke upp utanför Solrosstugan, på jakt efter sin försvunna syster. Mende, som hon heter, har tidigare levt där en tid och knutit starka band med folket, så pojken tas kärleksfullt omhand. Tillsammans förbereder de sig för att hjälpa honom att leta, alltmedan de arbetar och berättar om Mende. De tecknar ett porträtt av någon som likt Milde och den försvunna systern i föregående bok vägrar finna sig i den kluvna världens logik. 

Säregen språkmelodi

Det låter kanske som konventionella historier. I själva verket vill Karam i romanernas språk, tidslighet och konstruktion berätta på ett annat sätt att än vad jag tänker mig fordras av en konventionell dramaturgi. Först och främst drivs inte berättelsen av personernas handlingar, utan av deras samtal. Böckernas inre världsbyggen, människornas relationer samt händelserna som binder dem alla tillsammans öppnar sig för läsaren sakta. I början famlar jag – vem är vem, när händer vad, i vilken värld befinner vi oss egentligen? Ledstången är en säregen språkmelodi, som blir mer och mer distinkt för varje bok. Meningarna är långa och vindlande, ofta markeras tankar eller indirekt dialog med kursiveringar, vilket tillåter att parallella lager av berättelsen rör sig framåt (eller bakåt) samtidigt. Såhär kan det låta: 

Mende var alldeles tyst den där första tiden på Campo sa Solrosstugans folk till pojken tidigt på tisdagen också känt som Campos stora tvättdag och den då de vädrade täckena och satte kuddarna under solen, samlade lakan och handdukar på hög och plockade fram såpa och två borstar att ta med ner till Mörkret; hon var tyst antingen för att hon var tvungen eller för att hon ville det, och oavsett vilket gjorde det mig ingenting sa Mona och gick från det ena till det andra rummet /…/

Först och främst drivs inte berättelsen av personernas handlingar, utan av deras samtal. Böckernas inre världsbyggen, människornas relationer samt händelserna som binder dem alla tillsammans öppnar sig för läsaren sakta.

På detta omständliga men varsamma vis väver satsflätningen in individernas öden och röster i varandra, samtidigt som den ömt och försiktigt, med olika tryck och variationer masserar in dem i läsarens hjärna. En ytterligare aspekt är tempus. Karam använder ibland ett slags futurum preteriti – det förflutnas framtid – som gör att tidslagren blir osäkra: när befinner vi oss egentligen på tidslinjen, tittar vi framåt eller bakåt, eller: åt sidan? Som: ”Det var längesedan nu, men jag minns hur Mende talade om dig och hur jag visste att jag en dag skulle känna igen dig om vi möttes skulle Trini den fredagskvällen säga till pojken då han satt i köket med Solrosstugans folk omkring sig…”.

Omöjligt hopp?

Dessutom förlöser varken Mörk materia eller föregångarna läsaren med en distinkt upplösning på dramat. Vi presenteras för en intrig, men allteftersom vi bekantar oss med den börjar tiden och platsen luckras upp; vi glider snarare fram i ett slags evigt letande efter något som inte låter sig hittas. Häri gömmer sig något förödande: Insikten att även om de försvunna flickorna återfanns, ja även om deras berättelse nådde ett slags tillfällig lösning, så fortsätter den koloniala, kapitalistiska världen att producera sin klyvnad och vakta sin nattsida. Där förtär den sina anonyma arbetare. Individens ensamma livsgåta räcker inte för att ge form åt hur kollektiva trauman fortlever i generationer framåt. Så här står det på ett ställe i Singulariteten: ”…om förlusten utan slut är här – och det är den, det kände hon liksom hon känner fingerspetsarna över ögonlocken och dammet som då och då sveper längs med gatan och försvinner – har den så långt tillbaka hon kan minnas redan varit inuti.” Denna upplevelse tvingar fram en annan temporalitet, den eviga förlustens och det omöjliga hoppets tidslighet, och ett slags de förkastades ontologi där vad som återstår för att leva är att älska varandra under tiden; och med under tiden tänker jag nedanför, bortom den konforma, koloniala tiden.

Insikten att även om de försvunna flickorna återfanns, ja även om deras berättelse nådde ett slags tillfällig lösning, så fortsätter den koloniala, kapitalistiska världen att producera sin klyvnad och vakta sin nattsida. Där förtär den sina anonyma arbetare. Individens ensamma livsgåta räcker inte för att ge form åt hur kollektiva trauman fortlever i generationer framåt

Eller, borde det kanske heta: över tiden?  I några särskilt täta ögonblick är det som att titlarnas rymdsvindel bryter fram i själva handlingen, just som en erfarenhet av att sväva ovanför tidens linjäritet. I Singulariteten upplever en person vid ett ögonblick att ”[allt är] orörligt som om gatan fallit igenom rumtiden ut mot ingenting”, och i Mörk materia en annan hur tiden med Mende ”[…] var som om en där rumtiden […] helt försvann och som om något här expanderade […]”. Det existentiella trycket från rymden pressar sig ner mot det vardagliga jordiska livet och beblandar sig i det. Det är väl också vad titeln ”Mörk materia” handlar om: De dunkla krafter som sliter och för samman, vars natur preciseras i bokens undertitel: ”En kärleksroman”. 

Ingen kommersiell kärlekshistoria

Den här kärlekstoryn är förstås annorlunda än, säg, den tvåsamma och kommersiellt gångbara. Solrosstugans folk försöker upprätta en gemensam livspraktik där kärlek, berättande och arbete är centrala. Även om de är arbetare i gängse mening arbetar de också för sig själva och varandra med att bruka jorden, tvätta, sy kläder och så vidare. De många noggranna redogörelserna över måltider och arbetet på fälten månar om relationen till den konkreta jorden, den som i kapitalismens blinda skövling av natur och arbetskraft går förlorad. Personerna känner inlevelsefullt på ”gräset och luften och träden och frukten” och diskuterar ”bra och dålig odling” (där markägarna förstås har en destruktiv inverkan). I sådana stycken noterar jag hur organiskt språket känns, hur det andas, och att den politiska kampen, arbetet med jorden, den intima omsorgen om varandra och bokens tidsligheter sitter ihop. Om Marx menade att kapitalismen gör arbetare till något främmande lika mycket som arbetet de utför blir främmande för dem, hotar detta främlingsskap i dag att kolonialisera alla människans relationer till sin omvärld. Men i den alternativa värld Karam bygger upp finns en arkaisk resonans mellan människa, jord, tid och språk. 

Om Marx menade att kapitalismen gör arbetare till något främmande lika mycket som arbetet de utför blir främmande för dem, hotar detta främlingsskap i dag att kolonialisera alla människans relationer till sin omvärld. Men i den alternativa värld Karam bygger upp finns en arkaisk resonans mellan människa, jord, tid och språk. 

Jag vet få som kan väva samman form och innehåll på lika intelligenta sätt som Balsam Karam. Ett sådant formarbete kan bara emanera ur en stark tro på språkets och berättandets visionära förmåga. Men som med mycket fiktion och inte minst poesi (detta är ju ett slags gränsfall) – och särskilt litteratur som drar åt det irreella, allegoriska eller idealistiska – finns en tröskel läsaren måste kliva över. Ett slags sagans eller diktens patetik, en känsla av konstruktion, som man antingen kommer att avfärda eller ge sig hän åt. Jag kan se att läsare här kommer gå skilda vägar. I detta avseende är också samtidssekvensen i Singulariteten för min del ganska viktig, det där nejet jag nämnde ovan. Inte för det potentiellt autobiografiska i det, utan för att det förankrar hela trilogin i en beckmörk, psykologisk oböjlighet, en oväntad inre realism nästan omöjlig att avfärda. Ett svart hål som resten av trilogins mer dystopiskt-utopiska kärlek i någon mån graviterar mot.  

Man kan med fog fråga sig om Solrosstugans kärlek ännu är möjlig, bortom de förvirrade versioner av omsorg och värdighet vi möter i vår kluvna samtidsvärld. Där en person som Greta Thunberg, som insisterar på att kampen för global rättvisa och klimat hör ihop, antingen tas för exceptionell hjälte eller farligt naiv, rentav för terrorromantiker eller terrorist. Vi är inga hjältar, svarar Thunberg när någon i publiken på flygplatsen hyllar dem. Vad vi gör är bara ett absolut minimum. Om jag förstår Solrosstugans folk rätt skulle de nog nicka instämmande.

Foto: Daniel Wester.