JesperWeithz_fotoDavidLagerlöf-3

Foto: David Lagerlöf

«Det sägs att framtiden är ett oskrivet blad. Sedan mitten av nittonhundratalet är det inte sant. Det tomma arket är fullklottrat med fossil svärta.»

Jag debuterade i Sverige 2012 med romanen Det som inte växer är döende, ett försök att skildra en värld stadd i klimatkaotisk förändring, med social oro, djupa orättvisor och förnekelsemekanismer som löper amok. Man sade att jag skrev om framtiden när jag skrev om samtiden. Det som inte växer är döende kallades för den första svenska cli-fi-romanen, men det är förstås inte sant. Det har skrivits mycket kapitalismkritisk, naturvärnande skönlitteratur och poesi tidigare. Det är klimatfrågan som har vunnit en plats i det allmänna medvetandet. Tidigare cirkulerades kunskapen om växthuseffekt och destruktiv resursförbrukning bland de mest insatta och intresserade, bland aktivister, författare och intellektuella. De skrev, men sågs som solitära fastän de visste och kände igen de andra som också visste. Jag skrev min roman i den nya tiden. Den bredare medvetenhetens tid. Den du och jag verkar och skapar i.

Jag har ofta fått frågan varför det inte skrivs mer klimatmedveten litteratur. Var är cli-fin? Svaret är enkelt: Författare är blott människor, som försöker ha schyssta liv. Även vi lever i förnekelse för att orka leva under den tyngd av ansvar som systemet lämpar på våra axlar. Vi kan inte tänka oavbrutet på hur vår livsstil subventioneras av fattiga arbetare på andra sidan klotet, vi kan inte tänka på hur vår välfärd vilar på ett fundament av olja, vattenkraft och skogrikedomar som råkar ligga inom det lands gränser vi hade turen att födas i. Vi författare spenderar kanske de flesta dagar i ensamhet i en skärms blåaktiga sken eller med en penna i handen, men vi är sociala varelser liksom alla andra människor. Vi vill göra som alla andra. Vi vill ha det lika gott som de leende, rika människor vi ser på tv och i reklamen. Och vi är omringade av ett system som kräver att vi ska konsumera, mera och mera. Skriver jag något på Facebook om att protestera mot nedläggning av Europas nattåg – vilket leder till klimatvidrigt flygande – får jag tio upptummar. Checkar jag in på Arlanda och skriver ”Chicago, baby!” får jag hundratals. Det är lätt att återträda in i okunskapen, låta tankarna vandra in på fast, trygg mark, systemets förföriska mark som lockar med Framtiden 2.0.

Det sägs att framtiden är ett oskrivet blad. Sedan mitten av nittonhundratalet är det inte sant. Det tomma arket är fullklottrat med fossil svärta. De utsläpp som vi ser förändra världen i dag gjordes för 30, 40 år sedan. Framtiden är alltså redan här. Inte minst i andra, fattiga delar av världen där man är beroende av stabila väder, goda skördar, att ens hem inte kan spolas bort av ett ovanligt ihärdigt monsunregn. De lever i morgondagen. Den verkliga Framtiden 2.0.

Vissa benämner vår tid antropocen. Människan påverkar sin värld i så stor utsträckning att vi kan sägas leva i människans tidsålder – och det låter ju bra. Att det är vår tid nu. Men det innebär att mängden vilda djur har halverats, utplånats, på cirka 40 år, vad somliga kallar för ekocid, ett massmord på ekosystemen. Det innebär också att ett groteskt antal människor på jorden lever i armod, fattigdom och förtryck för att hålla systemet igång – kanske räknas de inte riktig som människor. Inte minst innebär det att framtidens människor, de ännu ofödda, kanske förblir ofödda, eller åtminstone får leva i en värld som minner om Bibelns helvetesskildringar. En värld inte ens de mest dystopiska författarna kan dikta fram.

Men allt det här vet ni. Och ni diktar. Vi måste dikta.

Som ekothrillerförfattaren Liz Jensen sa när jag intervjuade henne för några år sedan: ”Hur ska jag kunna skriva om något annat?”

Det enda positiva jag kan se i klimatförändringarna, något jag tänker nästan dagligen för att inte bli cynisk eller tokig, är att klimatförändringarna tvingar mig att söka mig till andra människor, sådana jag inte känner ännu, för att göra något. Göra vad som helst. Bara för att framtiden – och samtiden – ska kännas hanterbart.

Jag finner tröst i att bara i gemenskap kan klimatkaoset mötas. Klimatkrisen går inte att lösa, den är redan här. Den kommer att bli värre. Men hur illa kan du och jag, ett vi, vara med och påverka.

Därför är jag tacksam att Forfatternes Klimaaksjon §112 finns, en norsk förebild. Ni ger mig ett sammanhang över avstånd. Ni ger mig inspiration och styrka.

Tack.

Jesper Weithz

Författare och kulturredaktör. Det som ikke vokser, er døende kommer ut 2015 på Heinesen Forlag.