Av Lina Ekdahl

lina_ekdahl-1

 

På sommaren bor jag vid havet, vid en fjord, på ena sidan horisonten, på andra sidan ett oljeraffenaderi.

Det brukar går bra.

Bara vinden blåser åt rätt håll. Bara man håller blicken riktad. Mot horisonten.

På kvällarna lyser det. Värre än Las Vegas. Bättre än LasVegas.

Det ger jobb. Det finns arbete. Människor har jobb. Samhället dör inte ut. Där finns tre matvaruaffärer, en hårfrisörska, två pizzerior och en rondell.

 

Det glittrar i fjorden. Vi hittar en egen vik, min syster och jag. Min syster är först i. Vinden blåser åt rätt håll. Vi håller blicken riktad.

Det går bra, det här går riktigt bra, tänker jag.

 

Min syster är först upp.

Vad är det, frågar jag.

Vad är det här, frågar hon.

Hon borstar på sina armar.

Det går bra, säger jag, det är alger.

Det är sot, säger hon.

Är det, säger jag.

Det är olja, säger hon.

Olja, säger jag.

Vi tvättar oss med tång och skrapar våra ben med musselskal.

Håller blicken riktad och säger att det går bra, det ger jobb. Det finns arbete. Människor har jobb. Brödrostar. Pengar. Jobb. Bensin. Jobb. Välfärd.

På kvällarna lyser det. Ett strå vassare än Las Vegas.

Tänk om det blir krig, säger min syster. Undrar i vilken fjord de släpper första bomben. Om de vill vara riktigt effektiva alltså.

Det blir inte krig, säger jag.

Inte här.

Inte nu.

Inte på sommaren.

Det kommer att gå bra. Här finns tre matvaruaffärer, en hårfrisörska, två pizzerior och en rondell.

 

Min bror kommer på besök. Hans son har just lärt sig simma. Han simmar heldre under vattnet än över.

Det ser bra ut, säger min bror.

Vinden blåser åt rätt håll, säger jag.

Va, säger min bror.

Håll blicken riktad, säger jag.

Kolla, han simmar, säger min bror.

Det är bra, säger jag.

Titta, det lyser, säger plötsligt min brorson.

Det är Las Vegas, säger jag.

Det glittrar i vattnet, säger min bror. Grönt, rött, gult. Det skimrar.

Det är välfärden, säger jag.