Natten kränger fram mot morgonen

 

Av Helena Granström

 

Natten kränger fram mot morgonen, skär genom mörkret.

Jag ligger på rygg.

På britsen mitt emot, någon meter ifrån mig, en främmande mans sovande, tunga, mullrande kropp. Luften rusar sjungande in och ut ur hans lungor. Genom halvdunklet ser jag hans bröstkorg häva sig upp och ned.

Luft vrålande in, och väsande ut. Hela tiden tågets dova, taktfasta slag mot rälsen. Över golvet löper en strimma av ljus.

Och under den sovande mannen ännu en sovande kropp, under denna ännu en. Samma sak under min egen, kropp staplad på sovande kropp.

Jag är vaken och väntar. I nydagern utanför fönstret glesnar granskogen i björk.

När jag vaknar är gardinen uppe, mannen försvunnen. De två kvinnor som sovit under honom delar en limpsmörgås på den nedersta britsen. Jag samlar ihop mina saker.

Tåget bromsar in under gälla tjut.

 

 

Kanske måste jag kalla den här kulturen min, eftersom jag inte har någon annan.

I någon bemärkelse har den här kulturen lärt mig att vara människa. I en annan bemärkelse har den lärt mig att sluta vara det.

Oavsett vilket har den lärt mig förstå det följande som naturligt: Försurning av haven. Sotpartiklar och kvävedioxid i luften. Perfluorerade föreningar i dricksvattnet. Dioxiner i mödrars bröstmjölk. Kvicksilver, DDT, PCB, ftalater och bisfenol i spädbarns blod. Skogars omvandling till trädplantager. Utrotning av vilda djur, brutalt utnyttjande av tama. Ödeläggelse av varje rest av vild natur.

Naturligt är egentligen alldeles fel ord; kanske kännetecknas den här kulturen mer än något annat av sitt avskaffande av varje innebörd hos ordet naturligt. Acceptabelt är förmodligen rättare: Min kultur har lärt mig att förstörelsen är acceptabel, helt enkelt genom att låta den fortgå.

Min kultur har lärt mig att förstörelsen är acceptabel, helt enkelt genom att låta den fortgå

Min kultur har lärt mig att människan alltid har förstört den miljö hon lever i: att det alltid har varit såhär, eller – förmodligen – värre. Att vårt nuvarande tillstånd i och för sig kan vara ett modernt fenomen, men att det i så fall är värt det. Den har lärt mig att problemen, i den mån de är orsakade av moderniteten, är barnsjukdomar som går att bota bara vi mer fullständigt överlämnar oss till denna modernitet.

Den kultur jag tillhör är präglad av vetenskap och teknik, grundad på dem, kanske identisk med dem. Den excellerar i beskrivningar av världen: varje bokstav av mig känner den, varje A, T, C och G; varje molekyl i en brinnande stjärna tusentals ljusår bort. Den kan med utmärkt noggrannhet mäta den förlust av biologisk mångfald, det bortfall av ekosystemtjänster, den nedgång i artbestånd som den orsakar. Den har förmågan att med hög precision förutsäga omvärldens beteende, och den har också förmågan att förändra det.

Precis som alla kulturer reproducerar och förkroppsligar min kultur en berättelse om världen, och en etik för hur människan skall existera i den. Om dessa tar formen av deskriptiva påståenden – sociologins, fysikens eller medicinens är – förutsätter de likafullt det normativa påståendets kan och bör inte. Oavsett om normerna är dolda i beskrivningar, föreskriver de tydliga gränser för människans handlande. Vår objektiva kunskap om hur djur reagerar på smärta och stress, säger att vi kan frihetsberöva och tortera dem för att ta reda på det. Vår objektiva kunskap om elektroner och kvarkar säger att vi kan splittra verkligheten i dess beståndsdelar, och att den information som därmed genereras ökar vår förståelse av världen. Vår objektiva kunskap om människans genom, säger att vi kan översätta mänsklighet till kod. Detta borde vara uppenbart: Vad man vinner genom en vetenskaplig praktik som antar att världen är obesjälad och icke-kommunikativ, är kunskap om hur världen ter sig under detta antagande. Man vinner förmågan att beskriva och modifiera sin omgivning, men knappast förmågan att gå i dialog med den. Man ökar sin makt, men betalar denna ökade makt med ett likaledes växande främlingskap inför den värld man utövar den över.

 

 

Så är de framför mig.

Genom glaset i bussfönstret glänsande svarta, ömt vaggande smältande jöklar i famnen, som nyblivna mödrar.

Glänsande svart genom glaset, svart mot fuktigt, glänsande vitt.

Vid sjön slutar vägen. Dörrarna öppnas, kylan från vattnet blandas för ett ögonblick med kvalm. Vi ramlar ut: stela ben i klumpiga kängor, prasslande vindjackor, sönderbrutna tyska fraser som kastas i luften. Är detta turistcharter till Mallorca förklädd i vattenavstötande plagg med andasfunktion? Jag håller min ryggsäck i famnen som man skulle hålla ett barn.

Vattnet skiljer oss från bergen, från krypande björkskog och branta sluttningar.

Ned i båten, en man med kniv i bältet hivar muttrande kroppar och säckar. Sedan intar han sin plats vid motorn.

Han säger: ”På vintern är det bara tomrum under isen. När dammarna öppnas nedströms så sjunker vattennivån, men isen blir kvar. Man får ta det försiktigt på skotern. For man igenom, ja, då var det då inget som tog emot.”

Uppsluppna, oförstående, tyskklingande skratt.

Varför åkte jag hit? För att glömma vem jag är, för att minnas det, för att gömma min skugga i bergens mörkare, större, grå. För att se svarta stenbranter glänsa som nybadad hud.

Bergets blick från andra sidan vattnet är en gammal kvinnas blick. Just i utkanten av hennes skugga landar vi.

 

 

Ett samhälles normer formar dess handlande. Men, det omvända gäller också: ett samhälles handlande formar dess normer. Ett upplevt behov av att avverka skog, odla jorden, utvinna olja eller föda upp djur i fångenskap kommer med nödvändighet att påverka den kulturella berättelse som kringgärdar dessa praktiker: På samma sätt som en kultur som ser träd som meningsbärande subjekt inte kommer att bedriva trakthyggesbruk, kommer en kultur som bedriver trakthyggesbruk aldrig att se träd som meningsbärande subjekt.

I vår kulturella mytologi finns ingen omvärld att ingå relation med; det som finns är resurser att utvinna, materia att bearbeta. Om den konkreta produktionsapparaten fungerar genom att omvandla levande till dött – träd till papper, berg till konservburkar – verkar det kulturella mytskapandet på samma sätt, bara ännu mer effektivt: Träd och berg är väl inte levande? Det sker inget dödande, eftersom det aldrig funnits något liv att ta. En sådan berättelse om världen är både en förutsättning för och en konsekvens av den storskaliga förödelse som vi bevittnar idag: För en kultur baserad på exploatering finns ingen annan möjlighet än att förneka de exploaterades subjektivitet.

 

 

Det är kväll när jag tar de första stegen, uppför en brant, dammtorr stig som trampats så att de underjordiska stenarnas hjässor ligger blottade, markens kött nednött ända till benet. Det är en kvällning som bara är en svag skiftning i ljus, som är ännu en mygga som landar på halsen, en nära på omärklig förskjutning i forsens dånande brus.

De tyska turisterna från båten har sedan länge försvunnit. Alla andra människor har försvunnit. När jag ser mig omkring är jag inte säker på att de någonsin har existerat.

Rikta blicken mot den trampade stigen, den dammiga leran som trampats av fot efter fot.

Björkskog och myggor på halsen och tinningarna. Det sjunkande ljuset och forsens sjungande, mullrande dån. Om jag vrider huvudet lite åt vänster ser jag henne, stor och åldrad, svart och grön, smältvattenfåror som revben längs med branten.

Och marken gnagd ned till benet av steg på steg.

Jag stannar, knäna i kråkbärsriset[i], forsen som spottar vit nedanför släta, grå klippor. Jag tar av mig ryggsäcken, lägger den intill de krumma björkarna. Öppnar den inte. Tänder inte spritköket. Reser inte tältet. Gör inga anteckningar i det lilla skrivblocket.

Armar och rygg och huvud och ben i kråkbärsriset.

Med den bleka natten vilande över mig somnar jag, med ett fuktigt halvljus som trycker sin kropp intill min.

 

 

Varje radikalt skifte i människans levnadsvillkor följs med nödvändighet åt av ett likaledes radikalt skifte i hennes mytologi. Prototypen för ett sådant skifte är den ursprungligen nomadiserande människans övergång till bofasthet och jordbruk; en övergång som skedde gradvis, men fick konsekvenser som överträffar varje hastig revolutionär process. Det som först och främst förändras är människans relation till sin omvärld, och därmed hennes syn på sin egen plats i den: I och med jordbruket, som Paul Shepard har påpekat, övergår själva jorden till att vara ett redskap, ett verktyg för produktion, ett ting möjligt att äga.

Samtidens människa är ägare också av sina kroppsdelar, innehavare av hjärna, hjärta och hand

Om ägandeskapets dominans inledningsvis begränsade sig till den brukade jorden, kom den med tiden att utvidgas, så att ägandeskapet nu utgör den primära kategori genom vilken vi förstår våra relationer till vår omgivning, och till oss själva. Samtidens människa är ägare också av sina kroppsdelar, innehavare av hjärna, hjärta och hand.

Ägandeperspektivet är glupskt: om jag kan äga min åker, varför inte min skog? Om jag kan äga min skog, varför inte mina djur? Och, om jag kan äga mina djur, varför inte min fru? Och detta alltings omvandling till egendom står i nära relation till utvecklingen av det kapitalistiska systemet: Om jag äger marken, har jag också rätt att profitera på den – och om jag äger min kropp, gäller samma sak för den. Vad är lönearbete, om inte arbetarens saluförande av sina kroppsliga tjänster – och vad skiljer i så fall denna arbetares verksamhet mot verksamheten hos den kvinna som erbjuder av sexuella tjänster mot betalning, eller hos den kvinna som hyr ut sin livmoder?

Denna omdaning av världen, bildlig och bokstavlig, saknar gränser: Den berättelse om världen som hade kunnat begränsa den har vetenskapen för länge sedan avskaffat. Skogen, därmed, en åker där bonden valt att odla träd: världen till slut en plats där allt kan ägas, köpas och säljas. Detta är den naturliga slutpunkten för det vi kallar framsteg och fri marknad: alltings omvandling till ekonomiskt värde, och destruktionen av allt det som inte låter sig omvandlas.

Min kultur fyller sitt moraliska tomrum med mer av den nyttoextremism ur vilken det uppstod: Introduktion av kategorin ”ekosystemtjänster” skall göra det möjligt att sätta en prislapp på miljöförstöringen, och därmed skapa krasst ekonomiska incitament för att avhålla sig ifrån rovdrift på naturen. Att – exempelvis – krympa livsrummet för pollinerande insekter och därmed minska, eller helt eliminera, deras bestånd, innebär att pollinering istället måste utföras av människan, vilket innebär en ekonomisk förlust för det kommersiella jordbruket.

Detta är karaktären på de starkaste argument som denna kultur förmår producera mot att utplåna andra arter, lika symptomatiska som den destruktiva praktiken i sig; baserade på det grundläggande förtingligande av världen som gör det möjligt att väga en arts överlevnad mot antalet arbetstillfällen, mat utan gifter mot företags vinster, ett förändrat klimat mot tillväxtsiffrorna för nästa kvartal.

Under detta förtingligande existerar inga värden andra än de abstrakta: skogens värde är inte skogen, utan biologisk mångfald eller mänsklig rekreation.

Jag vill vara tydlig: argumentet för att inte utrota vargen, är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräven, är fjällräven. Argumentet för att låta mångfruktsmossa, älvängslöpare, dvärgslinke leva, är mångfruktsmossa, älvängslöpare, dvärgslinke.

Och argumentet för att inte systematiskt förstöra livsmiljön för någon av dem, argumentet för att inte förgifta dem eller skjuta dem en efter en tills ingen blir kvar, är den fullständiga absurditeten i att vara del av en mänsklig kultur som eliminerar arter; som gör det som en del av sin vardagliga praktik, som gör det utan att ens lägga märke till det, eftersom den för länge sedan förlorat den känslighet som en sådan iakttagelse skulle kräva. Som förgiftar vattnet, förgiftar luften, förgiftar marken. Som allt medan den gör detta, påstår att den förbättrar människans materiella levnadsstandard.

Vad har människans materiella levnadsstandard med rent vatten och ren luft att göra?

En albatross funnen i den nordliga delen av Stilla havet – död av svält, eftersom den inte längre haft något rum för föda – visade sig vid dissektion ha 1 603 plastföremål i magsäcken.

Över en miljon sjöfåglar, 100 000 marina däggdjur samt oräkneliga fiskar dör varje år på grund av kringdrivande plastskräp enbart i denna havsregion, som numera innehåller sex gånger så mycket plast som plankton.

Det är en randanmärkning. Det är en kuriositet. Det är en beklaglig men oundviklig konsekvens av vårt ökade välstånd. Med människans levnadsstandard har det ingenting alls att göra.

Våra våldshandlingar är våldsamma i två led: dels genom våldet i sig, dels genom vårt massiva ointresse för det.

 

[i] Kråkbär=krekling på norsk. Red.

/

Helena Granström, född 1983, poet, dramatiker och kulturskribent. 

Har även en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatsexamen i matematisk fysik. Helena Granström debuterade 2008 med essän Alltings mått. 2009 utkom Osäkerhetsrelationen, en versroman om kvantfysikens kris under slutet av 1920-talet. Senaste boken Hysteros kom 2013.

Stycket vi får publisera är ett utdrag ur en kommande bok med arbetsnamnet «Det som en gång var». Boken är ett samarbete med fotografen Marcus Elmerstad, och är planerad för utgivning på Natur & Kultur hösten 2015 / våren 2016.