David Zimmerman / Tänger

Foto: Agnes Herbert Jagrelius

/ David Zimmerman (f 1993) är poet, kritiker och redaktör för poesitidskriften Lyrikvännen. Han har givit ur poesiböckerna Mal (2017) och Ljus och strålning (2019). Bor med sin familj i Malmö. 

1

Men en bild rakt ur ingenting, i ditt huvud
och samma som i mitt, en bild av ett senare
landskap, om det är tydlig varm vind, genom
någons ekar i gräset, på någons kullar, ja, för
det låter verkligen som orgel. Du hör det också,
på andra sidan bordet, frågar vems ek vems
kulle? sedan störtar det en vit ruta framför,
sedan spänner glömska till om
            tanken som en tång

2

Men om det inte har hänt, vi ser på varandra
över maten, och det är hästar vi ser, för att de
spänner sig fria, ja hästarna springer nyvakna
ur skogens kalla kliniska rader, som en händelse vi
inte känner till, men sedan mörknar alla hästar i värmen.
Vi äter en billig middag, du och jag, vi frågar oss:
fria från vad från vem? Ja sedan har bildhästarna
stannat, sedan hägnas de in i en vit ruta, och de
            är arga nu och varma

3

Och vi ser dem ännu, från vårt kalla kök,
från glömskan och januari, ja för något osett i
dem bryter ut. Och så ett litet hus, med svartnade
väggar, obebott eller bebott av några som är som
bortglömda, det är en annan bild och vad kommer
den bilden ifrån, och om den kommer ifrån någon
ännu inte inträffad sommar, säger vi oss, tänker
vi oss då, där arga och torra insekter, ja, hur de
            vidrör varandra i den dåliga luften

4

Och sedan har de glömt vem som orsakat
deras ensamhet, mitt i den här hemska luften,
och sedan låter det som en orgel allting, men
om vi gör oss en bild, ur ingenting till någonting
som vi kan dela på, tillsammans vid bordet, av
oskedda saker säg av en sommar, och ja det
ska vara ingens sommar, för det var inte
våra kullar, det var inte våra hästar,
            det var inte vårt hus

5

Och om de stora löven ligger torra
och som skadade där, lägg dem ned mot
vattnet, när bina blivit stela och hårda lägg
dem mot vattnet, ja lägg ned våra blåsor, mot
den lilla virveln där vattnet framställer sig självt
på nytt, om du har en sval plats sparad i hjärnan
en virvel som skrapad av glömska, men en som
ännu kan bryta igenom, och om du då
            kan vända den framåt