Klimaaksjon, och hela diskursen kring ekopoesi, skapar en tolkningsram där de ingående dikterna börjar producera nya betydelser.

Uppdraget att respondera på Klimaaksjons litterära texter och ge en rapport från Sverige visade sig vara svårare än väntat – särskilt som jag kommer in sent i raden, efter en mängd tänkvärda kommentarer och distinktioner.

Jag fick svårt att hitta nånting viktigt att tillägga, och den centrala dialogen i Sverige finns redan representerad i dikturvalet: mellan å ena sidan Johannes Heldéns återskapande i ord och bild av systemen och deras störningar och å andra sidan Jonas Grens nästan ståuppkomiska maximalisering av klimathotet och dess diskurser.

Däremot appellerar enkätens underliggande fråga starkt till mig, den som berör motdiskursernas villkor och genomslag, där jag ser klimatfrågorna som en av flera inbördes förbundna dimensioner i starkt behov av intellektuell och konstnärlig kritik.

I det postpolitiska och genommarknadiserade samhället borde estetiken kunna ha en central position: genom att ge konstverken politisk relevans men även genom att tillhandahålla nya former för analys och tänkande som bättre lämpar sig för den allt snabbare internetåldern. Nya dialektiska bilder – för att hänvisa till diskussionen på 1930-talet mellan Walter Benjamin och Brecht – behöver tillverkas för att kunna få genomslag och spridning, men icke desto mindre uppmuntra till kritisk eftertanke. Likaså går det att önska sig en trafik från konstens förmåga att gestalta paradoxer och aporier ut i samhället, till exempel genom att låta citat och referenser bli en del av den politiska diskursen, och genom att (det här är bara en önskedröm) utbilda beslutsfattarna i konstnärligt tänkande, som svar på den längtan ut ur ”stuprören” som jag har noterat i mitt samarbete med aktiva politiker. (”Stuprören” är en metafor för självgående beslutsprocesser som bara tar hänsyn till formalia men struntar i resultaten.)

Eftersom det kritiska tänkandet självt känner sig utrotningshotat, kom min första reflexion att handla om den metapoetiska nivån i Klimaaksjons texter och i annan ”ekopoesi”, till exempel i The Ecopoetry Anthology, utgiven av Ann Fisher-Wirth och Laura-Gray Street. Det råder ofta en stark identifikation mellan det beskrivna objektet och det subjekt som framträder, samtidigt som deras inbördes beroende är framhävt eller starkt underförstått; andra gånger finns ett generationsmässigt definierat ”vi” upptaget av sin egen ändlighet inför en i skenande grad föränderlig framtid, som i en av Klimaaksjons portaltexter, Ruth Lillegravens ”Dikt framført under lansering …”.

Det kan skönjas ett slags kretslopp mellan dikt och värld. En beskrivning av uttorkade sjöar hos Gunnar Waerness blir också en berättelse om poesin, med skillnaden att poesin fortfarande (eller än så länge) är vid liv. Besläktat är en gestaltning av ett vilset läge där vi:na inte längre är samlande, poesin som en ropandes röst i öknen, med Tone Hødnebøs formulering:

 

Svarttrosten synger ikke lenger

som en garanti for sannheten,

vi går fortumlet forbi hverandre.

 

Vändningen mot benämningen

Dessutom sammanföll min inläsning med att två äldre poeter nyss givit ut böcker genomsyrade av den egna förestående utplåningen, på ett sätt som varit närvarande genom hela författarskapen men nu liksom har resulterat i en form där negativiteten (i Hegels bemärkelse) dominerar över förnimmelserna: Göran Sonnevis Sekvenser mot Omega och Lennart Sjögrens De andra trädgårdarna. Begränsningen, den egna döden mitt i det som ska fortleva, ges här en slutgiltighet som ofrånkomligen påverkade min förståelse också av de yngre kollegornas texter. Exempelvis i Sonnevis relation till olika konkreta fjärilar och till de namn de givits. Eller i Sjögrens brutalistiska kortdikt:

 

Människor av aska

sitter på bänkar av aska

runtom är vintern starkare

 

de talar om framtiden.

 

Dödsmedvetandet stärkte mig i min övertygelse om att ekopoesin inte kan göra anspråk på att vara ny, utan fungerar i egenskap av poesi att alltid vara historiskt definierad. Den vändning mot objektet som i poesin effektueras via det tvetydiga benämnandet framkallar människan i hennes historiska belägenhet, exponerar henne. Oavsett om objektet är symbol för en högre verklighet eller tilltalas som individ, som subjekt, som järtecken. Vändningen mot benämningen har alltid funnits som en av magins och litteraturens viktigaste dimensioner; men nu är den starkare än nånsin, säkerligen informerad av perspektivet med själva livsbetingelsernas upphörande på planetär nivå. Namnen som vi övertagit och som inte räcker som försvar mot föränderligheten har i ännu högre grad blivit nödvändiga att hålla fast vid: ett slags räddningsaktion.

Också essäistiken rymmer denna vändning mot benämningen. Idéhistorikern Sverker Sörlins nyutkomna bok Antropocen handlar uttryckligen om själva ordet ”antropocen”, hur det kan tolkas och vilka performativa effekter det bör få, omgående. ”Fastställandet av definitionen och kompromisserna blir sammantagna en pragmatisk verksamhet, vars överordnade argumentationslinje är att säkerställa att antropocen blir ett vetenskapligt förankrat dateringsbegrepp, och att det blir så nu och inte senare.” Genom den lärda exposén över olika slags natursyner och miljömedvetanden, inom politik, vetenskap och filosofi, kämpar Sörlin för att baxa över begreppet från vetenskapens domän till att innebära en ny världsbild, med andra kollektiva målsättningar. Människans självförvållade undergång ska så att säga upp på himlen och alltid lysa över oss. Det är ett poetiskt arbete att på så vis verka för promoveringen av ett ord till ledstjärna, ”ett svårtolkat motto för vårt jordiska tillstånd”. Och på så vis besläktat med tendensen i Klimaaksjons dikter och prosastycken.

 

KLIMAAKSJON SKAPAR EN TOLKNINGSRAM

Essäkonsten närmar sig överlag poesin, inte minst med den omfattande uppräkningen som återkommande poetiskt grepp. Eller med skrivandet situerat till en plats som blir symbolisk. Visst finns ett släktskap i berättande och associationer mellan Helena Granströms långessä Det som en gång var och Göran Sonnevi? Platsangivelser och tillfälliga incidenter blir betydelsebärande i en lärd tankerörelse ut mot världen och vidare mot det som ligger bortanför världen, bortanför vår egentliga förståelse.

Mötet med Klimaaksjon har givit mig en systemteoretisk idé om poesins plats i samhället och i världen. Typiskt nog tog den formen av en raskt nedskriven dikt. (Jag skriver inte dikter.) Den slutar så här:

 

Dikten är ett system och kan därför konfrontera

andra system också långt bort i tid och rum

med sitt sammanbrott,

med sin inneboende död.

 

Jag skulle vilja stava ut idén på följande vis:

Klimaksjon, och hela diskursen kring ekopoesi, skapar en tolkningsram där de ingående dikterna börjar producera nya betydelser. Trakl eller Hopkins kan ympas in och börja diskutera på ett sätt som går långt utöver författarens avsikt. På så sätt upprättas ett släktskap, en tunnel i tiden. Därmed faller också den improduktiva debatten om huruvida ekopoesi är nånting nytt. Nej, den har alltid funnits så länge poesin funnits, eftersom diktens begränsningar och hemhörigheter är en del av dikten. Ja, den är helt ny eftersom den skapar nya sätt att läsa.

Dikter som ympas in i Klimaaksjon, också helt färska, ofta aldrig publicerade, får genast en ny dimension eftersom deras betydelseproduktion inlemmas i ett nytt sammanhang. Men de ansluter sig inte med färdiga paroller utan med mångtydighet, med språkkritik: ideologikritik på språkets inre villkor. De bidrar till systemet och blir en del av systemet. De växer.

Men poesins bidrag är inte bara expertkunskap om språket och om hur det formar oss. Poesin för aktivt in negativiteten i samhället och i världsbilden, till exempel genom att iscensätta det annars hemliga växelspelet mellan konstruktion och utplåning, mellan vad Freud kallade livsdrifter och dödsdrifter.

När Catherine Blaavinge Bjørnevog intensivt skildrar upplevelsen av att översvämmas och bli ett med vattnet är det i sig en vacker dikt, vars intryck förstärks av de arkaiska tongångarna i språket och språkrytmerna. Känslan är liksom tidlös. Men när hon går med på att publiceras inom ramen för Klimaaksjon händer nånting med dikten. Den växer.

Den blir en del av den akuta kampen för mänsklighetens överlevnad. Den enskilda upplevelsen generaliseras till hela människosläktet – eller mänskligheten koncentreras i en enda person som är både historisk och ahistorisk.

Men dikten bidrar också med sin egen inneboende död. Och då tänker jag inte enbart på tematiken utan även på att själva dikten som en tillfälligt uppflammande utsägelse i sig är konkret förgänglighet, så som varit en dimension hos dikten i alla tider. Poesin kan bidra med paroller och proklamationer, men det är en lägre form av tjänstgöring. Negativiteten är portförbjuden – även om den förstås ofta sipprar in i form av tvetydigheter och paradoxer som blir allt tydligare ju mer århundradena går (det bortträngdas återkomst, för att än en gång anknyta till Freud).

 

ETT HÅLLBART, MÅNGFALDIGT «VI»

Att ansluta sig till Klimaaksjon är inte ett ställningstagande. Det är att bidra poetiskt till mänsklighetens förståelse av förgängelsen i ett historiskt läge där det är livsnödvändigt att hotet blir gripbart. Och i förlängningen till formandet och institutionaliseringen av ett hållbart, mångfaldigt ”vi”, samlat kring en utpekad, slutgiltig negativitet, gemensam för alla. Uppsättningen av medverkande i all deras olikhet är en modell till en sån community, kanske överförbar till mänskligheten.

Låt mig avsluta med en riktigt svensk iakttagelse. I ännu högre grad än hos oss går de norska efternamnen tillbaka på naturen. Och i ett sånt här nytt sammanhang blir också efternamnen betydelsebärande. Väldigt många av efternamnen bidrar med ett unikt förhållningssätt till naturen. Och blir på så vis i ännu högre grad än vanligt en del av verket.

 

 

/

Tiende og siste essay i vår skandinaviske kritikeraksjon är skriven av John Swedenmark, översättare och skriftställare, bosatt i Stockholm. Har givit ut böckerna Kritikmaskinen och Baklängesöversättning, sitter i redaktionen för tidskriften Divan, och är sekreterare i Gunnar Ekelöf-sällskapet. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.

fritt-ord-logo-200p72dpi      bergesens_logo_large(new)