Traditionell naturlyrik / Jonas Gren

Uppkommen och inläst i telefon under skidtur med barn i sele, Stockholms kommun, vintern 2018.

I

Traditionell naturlyrik är inte längre möjlig att skriva.

Traditionell naturlyrik är inte längre möjlig att läsa.

Traditionell naturlyrik är inte längre möjlig.

Traditionell naturlyrik är kottar, gräs, ekens bark och skatungens hopp ur boet (ljudet av flygplansmotor, inflygning mot Bromma).

Traditionell naturlyrik är oxen, strået, vaggan, träskeden och himlen som dricker månens mjölk, vattnet som bränner in i skedens mörker, himlen som stämmer upp en kväll och det burrar upp sig inom dig.

Traditionell naturlyrik är stillheten i issvalkan som äter dig inifrån medan solen faller in och strålarna når till bladens innersta.

Traditionell naturlyrik är lögn.

Traditionell naturlyrik är människans försök att representera den verklighet hon inte kan omfatta.

Traditionell naturlyrik är språkets konstruktion lagd ovanpå den ekologi (barnets gnyende i selen) vi inte omfattar och inte innefattar i den ekonomiska ordningen.

Traditionell naturlyrik boxar ut sig själv ur den kapsel den ingår i och blir en orm, en häst, en palm, en dadel, en liten, liten vagn som drar människan bakom sig, golfaren, semesterresenären, hundägaren, rispappersvikaren.

Traditionell naturlyrik bygger ett berg av ord och kastar det som dagg på flugor.

Traditionell naturlyrik pissar i sin egen ström och förstår inte varför den lutar sig bakåt när biofilmen blir tråkig.

Traditionell naturlyrik hostar, fiser, räkor, ingenting förmår traditionell naturlyrik.

 

II

Traditionell naturlyrik projicerar.

Traditionell naturlyrik söker mönster.

Traditionell naturlyrik söker mänsklig mening där det inte finns någon.

 

III

Traditionell naturlyrik doftar ost, häst, papiraya.

Traditionell naturlyrik är en fallfärdig orgel, inbyggd i sin egen kultur.

Traditionell naturlyrik orkar inte läsa sig själv.

Traditionell naturlyrik fabricerar en lögn om den egna munnen, jag kommer inte att förstå traditionell naturlyrik på det språk den är skriven.

Traditionell naturlyrik är hackspettens hack, kattsvettens katt, hudens och rakbladets lans, kastratsångarens kast och Nissans krökningar.

Traditionell naturlyrik förstår inte sig själv.

Traditionell naturlyrik förstår inte sitt eget bästa.

Traditionell naturlyrik är en ofödd, oförlöst, naiv, ett barn, en ogenomträngd djungel, en ociviliserad, icke-västerländsk knådd.

Traditionell naturlyrik måste uppfostras, den vite mannens börda, den vite mannens traditionella naturlyrik är den vite mannens börda.

Traditionell naturlyrik är den vite mannens börda.

Traditionell naturlyrik är den vite mannens naturlyrik, börda, häst, ost, papiraya, papiraya, papiraya.

 

//

Jonas Gren, född 1981, är poet och författare bosatt i Stockholm och Hörken. Han medverkar regelbundet som skribent i bland annat Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, Dagens Nyheter, 10TAL och Klimatmagasinet Effekt. Under 2018-2019 arbetar han för Riksteatern med föreställningen Nationalparken. Gren är också medarbetare vid konstcentret Ställbergs gruva i Bergslagen, och han har tidigare varit med i Klimaaksjonens redaktion. (Kilde 10-tal.se)