Muren / Bengt Berg

I

 

Mot havet som stiger, mot de vilda krafterna

som den nionde vågen kommer med,

den som krossar i ett enda nu

allt som kommer i dess väg

 

Tillsammans försöker vi

med gemensamma krafter

stå emot, skapa en skyddsvall

för att rädda det som räddas kan

 

Vad annat kan vi göra

än att gå samman?

Ensam är inte stark,

ensam är ensam

II

 

Det löper en låg mur utmed banvallen,

stenarna liknar tysta ansikten

som följer tåget med blicken,

de kom inte längre än hit

 

Grova händer lyfte dem ur jorden,

beredde plats för det livsnödvändiga:

säden, potatisen, plogen, harven

Allt detta som livet krävde

 

Nu är tiden en annan, den rinner

som sand mellan fingrarna

sekund för sekund ner i evighetens

bottenlösa kärl

 

III

 

Vid det uråldriga havets stränder

byggs nya murar

som skall skydda vapenhandlaren

från krigets offer

 

Det är en skammens mur,

det är vi som ser på

vi som inget säger

om det som kommer att stå

i kommande tiders historieböcker

 

Visste vi inte vad som pågick,

hade vi glömt hur man stavar

till ordet medmänsklighet?

 

IV

I sandstrandens solvarma vind

sitter ett barn, en fjäril

leker tafatt med sin

egen skugga

 

Näktergalen och geväret

talar samma språk,

skrev den danske diktaren

Vilket språk tänkte han på?

                                                                                                 

Så mycket som är berört

av människohand – stenmuren,

bilratten, avtryckaren

Och så den andra handen,

utsträckt –

 

//

Klimaaksjonen takker for diktet!

 

Comments are closed.

Powered by WordPress.com.

Up ↑