Artur Dron / Vi var här / Тут були ми

Photo: Iryna Korovchenko

***

Framme vid linjen
ska du bevara
denna kärlek,
dess björnbärslika
växande.
Bevara denna hängivenhet,
sergeant, likt ett barns
eller en hunds.
Bevara denna gråt,
aldrig kommer den
att vara större.

Att gå ända fram
till linjen,
att markera den
med sina fotspår.
Att hålla linjen
och att hålla samman.
Och att för alltid stanna
kvar i oktober.
Som på befallning.

Ty denna kärlek,
slö som en kniv,
denna bittra kärlek,
som härmed är din,
den upprätthålls
av dem som står
vid linjen.
Och av dem
som är bortom den.

IVAN

Jag hade tänkt ge dig en cykel
när kriget tar slut.
Som du sade:
med både korg och pakethållare,
så att du skulle kunna
cykla till affären.

Det var sorgligt att bli den förste
som frågade vad du drömde om.
Och nej, jag vet inte
hur djup Dnipro är.
Men, Gamlingen, jag vet
att det var denna underliga värld
vi försökte försvara.

När vår sista dag började
var alla affärer
stängda
som på pin kiv.
När vår sista artilleribeskjutning var över
ringde det i öronen –
som av cykelklockor.

***

Ju färre gånger du säger ordet »krig«,
desto mer kommer de att tro
på dina dikter.

Säg som det var.
Han blev skjuten av de sina.
Av misstag, ingen ville ju något illa.
Slaget hade varat länge, det var wagner som anföll,
och ute i skogen var det redan mörkt, december.
Han skulle åla sig fram till en sårad och nånstans
där ute i skumrasket kom han vilse,
de kände inte igen honom.

Skriv inte »krig«,
skriv:
ingen av dem kommer någonsin
att bli kvitt den kvällen

DEN UKRAINSKA LITTERATUREN

Vem var det som aldrig trädde in
i vår poesi?
Som aldrig blev en del
av den litterära processen?
Vars boktitel och biografi
får plats
på ett enda kors?

Det sägs att litteraturen
består av orden och tystnaden mellan dem.
I vår
finns det nu
mest av den senare.

EN MAMMA

Nu ska du bli
till en man av sten.
En hård och stark och
något kantstött man.

Som jag alltid sagt:
ingen stötesten, och inte
någon hörnsten, utan
det slags sten, som droppen
aldrig urholkar.

Nu vet vi båda:
kriget är inget man kan ta
semester från. I kriget
tar man bara avsked.
Men jag hoppas
att alla vi
som gråtit över dig
också gjort din stenkropp
hårdare.

Det här är inget avsked,
men jag ska säga att jag alltid
kommer att finnas vid din sida.
Du mitt Världens Allramjukaste Barn,
hädanefter skall du vara sten.
Amen.

FEDIR

Ljuba, kära du, sa han till sin dotter,
den här treudden bar jag i Sibirien.
Jag bar den överallt. Och nu har den
kommit tillbaka hem med mig.

Ljuba, min Ljuba, när jag dör
vill jag att du hänger den om min hals.
Jag bar den överallt
och vill bära den också på likvakan.

Kära du, du ska älska, inte gråta.
Men när de ska stänga kistan
ta då av mig treudden.

Den förtjänar bättre
än att ruttna i jorden.

NATTVARD I IZIUM

»… detta är min lekamen, som varder för eder
bruten, edra synder till förlåtelse«
ur den heliga liturgin

Detta är våra kroppar,
som varder för oss brutna.
Men inga synder skall bli förlåtna.

Detta är våra kroppar
som ibland varder brutna så lätt
när man drar upp dem ur jorden.

Här står våra skogar, och här – våra kors.
Och detta är kropparna
som voro brutna enkom för oss.

Nu kan du se det så tydligt:
vi är precis som din son.
Men inga synder skall bli förlåtna.
Se: samma ben som sticker fram,
samma blod och vatten.
Och inga synder skall bli förlåtna.
Hör: samma skrik, samma tystnad.

Så ser nattvarden ut
här i Izium.
Här står våra skogar, och här – våra kors,
och de levande gräver upp de döda och säger:
det här är våra kroppar, våra egna kroppar.
Vi ser ut precis som din son.
Det här är våra kroppar, titta, våra egna kroppar.
Vi är sedan länge precis som din son.
Så många kroppar, se, så många kroppar.
Vi är din yngste son,
och aldrig kommer vi
att förlåta någon
för detta.

FÖRSTA KORINTIERBREVET

Kärleken är tålmodig, kärleken är barmhärtig.
Kärleken avundas icke, yvs icke,
den känner en djurisk skräck
men fortsätter att gå.
Kärleken hade kunnat ge upp och tusan i allt
men fortsätter att gå.
Och ibland har den träffats i benen,
ibland har den benen fulla med splitter
eller hårt åtsnörda med tryckförband, ibland
har kärleken inga ben kvar.
Då har den vänner som bär den.

Kärleken gräver skyttegravar och lever i dem,
den klyver fältflaskan och gnager i sig isen
när den blir törstig vid minus tjugo.
Kärleken går ut i strid,
den intar sina positioner
med bråck, med feber, med prostata och kontusioner,
med astmor och allergier, med all sannolikhet
för att aldrig komma tillbaka igen,
och med någon i tankarna
som betyder mycket.
Allt fördrager den, allt tror den,
den hoppas allting, uthärdar allting!

Kärleken kan höra skillnad
på utgående eld, inkommande granater
och stridsvagnsmuller.

Aldrig skall kärleken förgå!
Profetian skall försvinna,
och språken skall tystna,
och kunskapen skall taga slut.
Ty ibland när artillerielden upphört
är det vännerna som sluter kärlekens
ögon, som sveper in den i en sovsäck
och bär bort den

och överantvardar den
åt de levande.

VAD SKA VI MED DIKTER TILL

Efterord till den svenska utgåvan

1.

Länge hade jag inget svar på den frågan. Jag sade att jag inte visste.

Efter den fullskaliga invasionen slutade jag att skriva. Sedan sjutton års ålder har jag betraktat litteraturen som ett sätt att leva. Att vara författare, tänkte jag, är viktigt, nödvändigt och meningsfullt. Och så visade det sig att det inte hade någon mening alls. Vad kan man skriva samtidigt som barn blir framdragna ur ruinerna? I vilken ordning ska man placera orden för att göra smärtan mindre? Jag beslöt mig för att det var meningslöst att skriva.

Men jag hade fel. Jag behövde bara tid, för det går inte att skriva om idag på det gamla språket. Jag var tvungen att hitta ett språk på nytt. Att förtvivla fullständigt om skrivandet, att erkänna litteraturens hjälplöshet, att gripas av avsky för alla författare och glömma alla dikter. Att fullständigt göra avkall på språket. Och att börja om på nytt.

Vi börjar om på nytt. Nu har jag det svaret. Vad ska vi med poesi till i krigstid? Varför skriver vi ändå de här dikterna, varför läser vi dem, varför delar vi dem med varandra som vore de nattvardsbröd eller, säg, cigaretter? Varför måste vi ibland läsa för att kunna känna kärleken eller, säg, hatet starkare? Vad ska vi med dikter till?

För att inte vara ensamma.

Naturligtvis kan poesin inte reduceras enbart till detta. Den är också ett sätt att närma sig en främmande erfarenhet, en möjlighet att läsa sådant man själv inte vågar formulera. Den är en väg som på en och samma gång leder in i en själv och fram till någon annan. Den är en massa olika saker, men det allra viktigaste, poesins själva hjärta i en fruktansvärd tid är att den gör oss mindre ensamma. Orden har trots allt vikt. Så länge det är de nödvändiga, de enda möjliga orden. Vi måste säga dem till varandra, dela dem med varandra som vore de nattvardsbröd eller cigaretter. De kan inte skydda någon, inte få någon att komma tillbaka, det är sant. Och de gör inte smärtan mindre. Men de kan påminna dig om att du inte är ensam omdetta. Smärtan är stor, men vi är många. Och det är vår gemensamma smärta.

Och om det därför tjänar något till att skriva om något under krigstid, då får det inte handla om kriget, då måste det handla om människorna. För det avgörande är inte att detta krig har drabbat oss, utan att det är vi som drabbats. När ryssarna anföll stod vi emot, och vi håller stånd. Vi är rädda och vi övervinner vår rädsla. Vi begraver och gråter. Vi älskar och håller om. Den förkroppsligade ondskan har hemsökt oss, men vi var här. Det var vi som var här. Och vi tänker inte gå någonstans.

2.

Titta bara vad som har hänt med vårt språk.

Jag har ingen erfarenhet av att prata med personer från andra länder om kriget. Men jag vet att världen just nu inte kan förstå ukrainarna fullt ut. Och det är det allra bästa som hade kunnat hända världen. För inte förrän också den kastas ut i ett fullkomligt krig för sin överlevnad kommer den att kunna förstå oss fullt ut. Vi är arga på världen för att den inte förstår oss. Vi är glada för dess skull att den inte förstår oss.

Men som tur är har vi våra språk. Låt vara att de är olika. Och när vi talar om våra olika erfarenheter på våra olika språk, då får vi alltid syn på varandras smärta. Det är så det fungerar – att vara människa. Då kan världen förstå ukrainarna en smula bättre också utan att själv behöva göra denna erfarenhet. Den kan blicka in i vårt språk. Titta bara vad som har hänt med det. Hur kriget har påverkat det. Lyssna på hur vi talar och skriver nu. Hur vi bygger våra meningar, hur vi bevarar våra ord, i vetskapen att vart och ett kan bli vårt sista. Läs i vilka kontexter vi nu skriver orden »kärlek«, »hopp« och »död«. Notera på vilket sätt vi vänder oss till Gud. Försök att ta bort våra skiljetecken så kommer ni att se att ni förstår allt också dem förutan. Det enda jag kan göra för er som tack för ert stöd, det är att visa vad som har hänt med vårt språk. Då kommer ni också att förstå min smärta en smula bättre.

En gång i tiden var Sverige för mig i första hand Ulf Starks land. Innan jag ryckte in i armén arbetade jag på det förlag som ger ut hans böcker på ukrainska. Jag älskade att se vad han gör med språket. Vilken ro och vilka djup han skriver fram ur det. Och jag vet att denna tacksamhet mot det svenska folket aldrig kommer att gå över, för om jag en gång får egna barn kommer jag att läsa Ulf Stark högt för dem.

Jag hade velat kunna ge er någonting liknande. Jag hade velat att de ukrainska författarna kunde skänka de svenska läsarna en likadan ro. Men titta vad som har hänt med vårt språk.

Nu är Sverige för mig i första hand ett land som hjälper mina medmänniskor att överleva och segra. Som står vid vår sida. Och allt jag kan göra för att tacka är att visa er mitt språk. Jag är så glad att ni aldrig kommer att förstå mig fullt ut. Men jag vet att ni kan se min smärta en smula bättre i detta språk. Och jag är tacksam mot Mikael och Julia för denna bok. För att vi i Ukraina kan tala, och ni i Sverige höra.

Tack vare att ni hör, hjälper och står vid vår sida kommer vi att segra. Och om jag överlever fram till denna seger, då kommer jag att återvända hem, där mina Ulf Stark-böcker står. Och när de ukrainska författarna börjar skriva efter segern, och de svenska börjar översätta, då kommer vi att kunna säga samma sak igen. Titta vad som hänt med vårt språk. Men vi kommer att säga det på ett helt nytt sätt. Och ni kommer att förstå allt.

Någonstans i Charkiv-regionen,

den 24 oktober 2023

//

***

Перед межею збережи
оцю Любов,
як ріст ожин.
Сержантську відданість.
Дитинячу, собачу.
Цей плач, який
не переплачу.

Дійти до меж,
окреслити сліди.
Тримати межі
і триматись разом.
І залишитись в жовтні назавжди.
Як за наказом.

Бо ця Любов,
що як тупі ножі,
гірка Любов,
яка стає твоєю,
тримається на тих,
хто на межі.
І тих,
хто за межею.

ІВАН

Мав подарувати тобі ровер
після війни.
Як ти казав —
з кошиком і багажником,
аби їздити в магазин.

Мені сумно було стати першим,
хто питає, про що ти мрієш.
І ні, я не знаю,
яка глибина Дніпра.
Але знаю, Старий,
що такий дивний світ
ми намагалися захистити.

Розпочався наш останній день,
а всі магазини,
як на зло,
зачинені.
Закінчився наш останній обстріл,
а у вухах —
ніби дзвоник
велосипедний.

***

Чим менше разів скажеш слово «війна»,
тим більше віритимуть
твоїм віршам.

Кажи як є.
Застрелили свої.
Випадково, ніхто ж не хотів.
Бій тривав довго, вагнєра наступали,
а в лісі вже темно, грудень.
Повз до пораненого і десь
заблукав у тих сутінках,
не розпізнали.

Не пиши «війна»,
напиши:
ніхто з них ніколи
не позбудеться того вечора.

УКРАЇНСЬКА ЛІТЕРАТУРА

Хто це не з’явився
у нашій поезії?
Хто це не ввійшов
у письменницький процес?
В кого заголовок і біографія
на одному хресті
помістились?

Кажуть, література —
це про слова і про тишу між ними.
У нашій тепер
більше другого.

МАМА

Станеш тепер
чоловіком із каменю.
Твердим, і міцним, і трохи
надщербленим чоловіком.

Як я завжди казала:
не каменем спотикання
і не наріжним
каменем.
Але таким, щоб вода
не точила.

Тепер обидвоє знаємо:
не буває відпусток з війни,
тільки проводи.
Але кожен із нас,
хто добавив тобі сльози,
хай добавить і твердості
у твоє кам’яне тіло.

Це не прощання, але
я кажу, що завжди на плечі.
Найм’якша Дитино У Світі,
віднині ти камінь.
Амінь.

ФЕДІР

Любцю, — сказав доньці, —
той тризубец я мав у Сибіру.
Носив його з собов. І він зі мнов
вернувся.

Любцю, коли я вмру,
почепи мені той тризуб.
Я носив його з собов
і хочу з ним лежати.

Люба, люби, а не плач.
І як будут закривали труну,
зніми з мене тризубця.

Йому не гоже
гнити в землі.

ІЗЮМСЬКЕ ПРИЧАСТЯ

…це є Тіло Моє, що за вас ламається на відпущення гріхів.
З тексту Божественної літургії

Це є тіла наші,
що за нас ламаються.
Але жодного відпущення гріхів.

Це є тіла наші,
що, буває, так легко ламаються,
коли їх витягують з-під землі.

Тут наші ліси, а тут — наші хрести.
А це є тіла,
що тільки за нас ламаються.

Тепер добре бачиш:
ми як твій син.
Тільки жодного відпущення гріхів.
Дивись:
ті ж кістки виходять назовні,
та ж кров і вода.
Але жодного відпущення гріхів.
Слухай:
той самий крик, те саме мовчання.

Так виглядає
Ізюмське причастя.
Тут наші ліси, а тут — наші хрести,
а живі викопують мертвих і говорять:
це наші тіла, це ж наші тіла.
Ми такі схожі на твого сина.
Це наші тіла, подивися, це ж наші тіла.
Ми вже давно як твій син.
Стільки тіл, подивись, стільки тіл.
Ми — твій молодший син,
який нікому цього
не відпустить.

ПЕРШЕ ДО КОРИНТЯН

Любов довготерпить, любов милосердствує,
не заздрить, любов не величається,
любов боїться тваринним страхом,
але продовжує йти,
любов могла б здатися, залишити все,
але продовжує йти.
А інколи в любові прострелені ноги,
або в ногах у любові осколки,
і ноги її стискають турнікети,
або ніг у любові більше немає.
Тоді любов несуть її друзі.

Любов риє окопи, і живе в них,
і гризе у них лід із розрізаної пляшки,
коли хоче пити у мінус двадцять.
Любов виходить на бойові чергування,
піднімається на позиції
з грижами, з температурами, із простатитами,
із контузіями, з астмами і алергіями,
з високою імовірністю
не повернутися,
з думками про когось
найважливішого.
Все зносить, вірить у все,
сподівається всього, все терпить!

Любов розрізняє на слух
виходи градів, прильоти мін і рух танків.
Очі любові болять,
коли довго дивиться в тепловізор.
Прокидається любов
уночі, коли миші в бліндажі заповзають
під її бушлат.
Інколи любов
довго блює у посадці після важкого бою.
А інколи
любов закриває очі друзям своїм.
І загортає їх у спальники,
і виносить.

Ніколи любов не перестає!
Хоч пророцтва й існують, та припиняться,
хоч мови існують, замовкнуть,
хоч існує знання, та скасується.
Бо інколи закінчується обстріл,
і любові закривають очі,
і друзі загортають її в спальники,
і виносять.

І тоді вона
переходить живим.

НАВІЩО НАМ ВІРШІ?

Післямова

1.

На це питання в мене довго не було відповіді. Казав, що не знаю.
Після повномасштабного вторгнення я перестав писати. Із сімнадцяти років вважав літературу справою життя, думав, що бути письменником — це важливо, потрібно і має сенс. А тут виявилось, що сенсу якраз жодного. Що
писати, коли з-під завалів витягують дітей? У якому порядку поскладати слова, щоб зменшити біль? Я вирішив,
що письмо не вартує нічого.
Але я помилявся. Просто потрібен був час, бо про сьогодні вже не напишеш старою мовою. Її потрібно було знайти заново. Повністю зневіритись у письмі, визнати безпорадність літератури, зненавидіти всіх письменників, забути кожен вірш. Цілком від мови відмовитись. І почати спочатку.

Почнімо спочатку. Тепер я маю цю відповідь. Навіщо нам поезія у часі війни? Чому все-таки пишемо ці вірші, читаємо їх, ділимося одне з одним, як просфорками чи,наприклад, цигарками? Чому деколи мусимо щось прочитати, аби сильніше відчути любов чи, наприклад, ненависть? Навіщо нам вірші?

Щоб не бути самотніми.
Звичайно, поезія не зводиться тільки до цього. Це також спосіб наблизитись до чужого досвіду, можливість
прочитати те, що сам не наважуєшся сформулювати, це шлях і всередину себе, і до когось іншого. Це багато всього, але найважливіше — осердя потрібності поезії в страшний час полягає в тому, що вона робить нас не такими самотніми. Слова все-таки важать. Коли це найпотрібніші, єдиноможливі слова. Маємо говорити їх одне одному, ділитись ними, як просфорками чи цигарками. Вони нікого не захистять, нікого не повернуть, це правда. І біль вони не зменшать. Але можуть нагадати, що ти з цим не сам і не сама. Болю багато, але й нас багато. І це наш спільний біль. А тому якщо й варто писати про щось під час війни, то не про війну, а про людей. Бо визначальним є не те, що
з нами сталася війна, а те, що вона сталася з нами. Коли росіяни напали, ми прийняли бій, ми даємо відпір. Боїмося і переборюєм страх. Хоронимо й плачем. Любимо і обіймаєм. Сюди прийшло саме втілення жаху, але ми були тут. І тут були ми. І нікуди ми звідси не підем.

2.

На фронт нам інколи привозять дитячі листи. У найважчі часи ми читали їх і передавали одне одному, ділилися, ніби просфорками або цигарками. Або віршами. Всі читали, і ніхто з нас не був самотнім.
Кілька десятків я зберігаю в одному з рюкзаків, ще декілька — у своїй дорожній Біблії. Деякі знаю напам’ять. Як і в справжніх віршах, слова в цих листах завжди єдиноможливі. Навіть коли написані з помилками або коли їх важко читати, бо в процесі письма, видно, потік маркер. І ці листи, записки і малюнки, це чисте втілення болю й надії мають великий вплив на солдатів. Можливо, без них ми би не вивезли тих найважчих часів. І вже точно без дитячих листів я не зміг би говорити цією книжкою так, як можу із ними.
А якщо слова дітей стільки роблять для мене, то й мої слова мають зробити щось для них. Разом із «Видавництвом Старого Лева» ми вирішили, що весь прибуток від продажу цієї книжки будемо передавати благодійному фонду «Голоси дітей». Кожен, хто купує цю книжку, долучається до допомоги дітям, постраждалим від війни.
Сама по собі література не може нікого захистити чи врятувати, це правда. Але можемо ми.
А ми досі тут.

Артур

Artur Dron är född 2000 i Voskresyntsi i västra Ukraina. Studerade till journalist i Lviv, där han för närvarande är bosatt. Debuterade 2020 med diktsamlingen Hurtozjytok №6 (»Studenthem nr 6«). Tog värvning som frivillig i februari 2022 och har tjänstgjort först i Donetskregionen, nu i Charkivregionen. I december i år utkommer diktsamlingen Tut buly my (»Vi var här«), som innehåller dikter skrivna vid fronten. Föreliggande svenska urval utkommer parallellt med originalutgåvan och omfattar drygt hälften av dikterna i denna. Dikterna är valda av Julia Musakovska och översatta av Mikael Nydahl. 

Mikael Nydahl, born 1973 in Malmö, literary translator, publisher and founder of Ariel förlag, Sweden, 2020–2021 teacher in literary translation from Russian at HDK-Valand Academy of Art and Design at the University of Gothenburg. Interested in translation and publication as forms of activism and practical solidarity. Co-editor and co-translator of the literary anthologies ”Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning” (”One Year in Belarus. Voices from the Inside of an Uprising”, 288 pp, Atlas förlag), published in August 2021 and ”Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig” (”Under the Open Sky of Ukraine. Voices from a War”, 288 pp, Ariel förlag) in August 2022. Co-initiator of the project ”Ukraina berättar” (”Ukraine Speaks”), running since the summer of 2022, a combined residency and translations programme, offering Ukrainian playwrights residencies at Rikstolvan in the south of Sweden and commissioning translations of contemporary Ukrainian drama into Swedish.