Tid är överallt. Också i det människor aldrig ser, hör och berör.

 

På flera sätt reduceras tillvaron drastiskt idag: de kolbaserade klimatförändringarna skriver om planetens historia och artdöden decimerar däggdjurens, fåglarnas, fiskarnas skimrande livsvärldar. Men skala och perspektiv spelar också en roll. Som Myra Hird och Nigel Clark konstaterar i en artikel med den uppfordrande titeln ”Deep Shit”, kommer högarna av avfall som människors göranden och låtanden producerar inte bara att utsläcka, utan också alstra entiteter och mikroontologier – den ”verkligt mörka ekologin”. Vilket vittnar om ett planetärt liv bortom det som beskådas och fångas in av det mänskliga i dess skiftande former och politiker.

Jag kommer att tänka på Hirds och Clarks reflektioner när jag läser Johannes Heldéns dikter från de senaste åren. Om något, är de en övning i att erkänna och med de medel som står till buds uppmärksamma händelser och temporaliteter bortom det våra sinnen inövats i att beakta. Det handlar om de digitala maskinernas ”egentid”, som den tyske mediearkeologen Wolfgang Erns formulerat saken, mätt i nanosekunder, men likväl – i sin stokastiska blindhet – rytmiserande allt från kärlekens gester till finansiella kalkyler till samhällens infrastrukturer. Men det handlar också om de extremt långsamma geologiska tilldragelserna, avläsbara i sten och lera, som fårat planetens fysionomi, liksom just de subsensoriska och mikrobiska tilldragelser som sker i och intill våra kroppar, och vars spår kan suggereras fram som brus, ”klickande”, ”fräsande”:

 

och sätt fingret på aortan, de femkronestora organen        bleknar

så tydligt, så   enkelt

lyft fingret        det tysta klickandet och fräsandet av små hammare, spärrar,

dammluckor vad jag gör växer fram i fragment

                                               ur Astroekeologi (2016)

 

Ljud och hörande privilegieras i skrivandet av dessa småskaliga processer. I samma moment skapar dikten också kopplingar mellan ett mänskligt och ett maskiniskt register. Den mest genomförda utforskningen av sådana kopplingar och noder görs i Heldéns och Håkan Jonsons intermediala verk Evolution (2013–2014), där en algoritm träder in i poetens ställe, men kan även iakttas i andra sammanhang, som i dikten ”System”, där det gröna ljuset på skärmen, träden, de digitala störningsljuden och de underliga fåglarna placeras i en gemensam ekologi. Sådana förbindelser mellan organism och artefakt, mellan kultur och natur – andra sätt att vara tillsammans – framkallar en förhandling mellan ontologier, som är politiskt och etiskt nödvändig, men också estetiskt gnistrande, konfliktfylld och komplex.

            Samtidigt är möjligheten till en sådan förhandling allt annat än given och direkt tillgänglig. Inte ens för den som har ”poetisk licens”. Kanske än mindre om blicken förskjuts från det poetiska till berättandet.

 

            ROMANEN OCH DET BORTOMMÄNSKLIGA

            I vintras gav den indiske författaren Amitav Ghosh ut en bok med titeln The Great Derangement: Climate Change and the Unthinkable (2016). Grundtanken är att den moderna romanen haft en närmast medfödd svårighet att skildra miljöhot och klimatförändringar samtidigt som dessa har en gemensam historia. ”Jag har noterat”, skriver Ghosh, ”att de utmaningar som klimatförändringen ställer en samtida författare inför … ytterst härrör från det raster av litterära former och konventioner som kom att prägla den narrativa föreställningsförmågan under exakt den period då ansamlingen av kol i atmosfären skrev om jordens öde.” Samma modernitet som såg industrialism och kapitalism träda fram, bevittnade också ”the rise of the novel”.

            Det kan tyckas paradoxalt, att vid den tidpunkt då planetens ålder växte med miljontals år via geologiska undersökningar av James Hutton, Charles Lyell och andra, så etablerade den borgerliga romanen en helt annan optik, fokuserad på det nära och kära. Härmed uteslöts också det icke– eller mer-än–mänskliga, vilket relegerades till spekulativa genrer som gotik och SF. Ghosh skriver längre fram: ”det är genom att utesluta dessa ofattbart stora krafter [klimatförändring och storskaliga, planetära processer] och genom att fånga förändringen i ett teleskop med begränsad tidshorisont som romanens berättande blir möjligt.” Det handlar om en inzoomning av platser och förlopp som människor kan erfara med sina sinnen, överskåda och fatta – en utvidgad version av dramats enhetsteori, kunde man säga.

            Även om Ghoshs iakttagelser självfallet kan problematiseras, har de en räckvidd också idag. Desto mer intressant då att söka upp romaner som avviker från mönstret och försöker gestalta bortommänskliga händelser och vad Timothy Morton kallat ”hyperobjekt”. Jag vill i all korthet lyfta fram tre sådana romaner ur en svensk samtid, och börjar med den trilogi som Lotta Lotass gav ut under åren 2010–2014: Sparta, Mars och Örnen.

 

            TINGEN BERÄTTAR

            Här står beskrivningen av platser och föremål i fokus medan människan och hennes historia dragits in i ett dunkelt skuggspel. Exakt var historierna utspelar sig är lite oklart, liksom när. Men mycket talar för att en katastrof har ägt rum. Det är en post-apokalyptisk miljö som läsaren förpassas till, och den blick som ser, ser ut över ruiner. ”Sirenerna ljuder oupphörligt. Ljuskäglorna sveper över den härjade spruckna marken”, som det tidigt sägs i Mars.

Spåren av människor är dock påtagliga. Rester från antikens kulturer uppträder sida vid sida med renässanskartor och moderna tekniska artefakter. Samtidigt är det en planet märkt av krig, skövling, gigantiska byggnadsprojekt och andra ingrepp, vilka spelar en huvudroll – bokstavligen. Agens och handlingsförmåga tycks ha flyttat från människors domäner till andra ting och krafter. I den sista romanen i trilogin slås detta fast i öppningen: ”Landskapet förändrar sig beständigt”, börjar berättelsen. ”Bergen sänker sig, slätternas höjer sig mot himlavalvet. Rummet rör sig kring sin axel, rör sig längs sin fasta bana. Golvet följer markens skiftande, evigt växlande skärning.” Det som gör saker är inte människor, utan miljön och tingen. När romanen avslutas mister namnen sin gestalt och orden blir ”tomma”. Kulturens och människans symboliska makt är över. Det som återstår är ett ”obeträtt, oändligt fält”.

Lotass trilogi närmar sig det sublima i sin gestaltning av en plats och tid som lämnar människan bakom sig. Det som återstår – utöver de nämnda spåren – är kollektiva konstellationer av skuggestalter: en armé på återtåg, en misslyckad forskningsexpedition; anonyma figurer betecknade med en bokstav som A eller D.

 

         TIDSRESOR

           En annan strategi för att berätta om tider bortom det mänskliga, som vi lärt känna det, inte minst genom realistisk romankonst, kan man stöta på hos en av svensk samtidslitteraturs mest egensinniga röster: Lars Jakobson. Jakobson har, alltsedan debuten under 1980-talet, hämtat näring i SF och fantastik, och har på sätt som är ovanliga i svensk litteratur intresserat sig för frågeställningar som förenar vetenskap och teknologi med metafysiska utmaningar och kunskapsteoretiska gåtor, inramande av en vardagsrealism framkallad i västra Dalarna, i Mid-West eller på planeten Mars.

När det gäller gestaltningen av andra tider och ekologiska problem, vill jag göra en neddykning i Jakobsons allra senaste roman, De odödliga (2015). Titeln anspelar på Jorge Luis Borges novell ”Den odödlige”, men också på annan fantastik, som Luigi Piranesis teckningar av imaginära fängelser från sent 1700-tal. Romanens intrig har en realistisk startpunkt i ett samtida Montana, USA, där den medelålders och frånskilde Mark Rufus hankar sig fram, blir förälskad i missbrukaren Mary-Anne och går mot en våldsam död. Så kommer realismen att överges för mer spekulativ fiktion. Mark ger sig ut på en odyssé som odödlig, korsandes fjärran tider och rum. Resan handlar om minne, om människan-maskinen, materia och mycket annat. Med sig har han ett foto av Mary-Anne inscannat på pergament, som han förseglat i en kapsel och opererat in i sin ljumske[1]. Kanske är det en bild av Marks egen belägenhet – av bilder och berättelser som sådana – på färd genom tid och rum på jakt efter en mottagare.

Åtminstone är det svårt att inte tilldela resan och romanen en allegorisk dimension – och jag skulle vilja framhålla en läsning som betonar just utforskningen av tid: individens livstid, mänsklighetens tid och historia, planetens och universums tider. Precis som hos Lotass innebär detta ett uppsökande av karga och söndertrasade landskap, som även inbegriper fantastiska inslag – till exempel en drake. Precis som hos Lotass väcks associationer till tider och platser efter ekologiska katastrofer. Men där Lotass beskrivning av de omänskliga miljöerna lämnar människorna i bakgrunden för en betoning av landskapet, väljer Jakobson ett mer patetiskt perspektiv, förmedlat av den odödlige, men mycket mänskliga och ständigt längtande Mark.

 

         MOT EN GENERELL EKOLOGI

           Ett tredje exempel utgörs av Jesper Weithz debut Det som inte växer är döende från 2012; ett slags thriller om 2000-talets risksamhälle. Ur formhänseende är detta en ganska okomplicerad och kronologiskt uppbyggd historia, även om perspektivet växlar mellan huvudpersonerna Henrik och Lotte, som är ett äkta par. Det som initialt kickar i gång romanens intrig är att Lotte är gravid i nionde månaden med parets andra barn – de har sedan tidigare en fyraårig dotter, Molly – men graviditeten har gett henne en ovanlig sjukdom, vilket gör det nödvändigt för paret att flytta till Sao Paulo för behandling på en klinik. Innan flytten ska Henrik göra en resa till London – han är affärsman med världen som scen – och därmed hopar sig problem och hinder: ”det moderna livets tunna is [börjar] spricka under deras fötter”, som det beskrivs på pocketutgåvans baksida. Mer konkret innebär det: demonstrationer, strejker, terrorism, tekniska störningar och oväder – en rad okontrollerbara händelser som skjuter upp familjens återförening i Brasilien.

Mest intressanta här är de hinder som hopar sig för Lotte och dottern när de ska lämna Stockholm. Efter att deras flight flyttats fram på grund av en politisk aktion mot den miljöförstöring som flygresande medför, hamnar de i händerna på vad som skulle kunna uppfattas som en ekologisk re-aktion – till och med en naturens hämnd. Ett häftigt växande snöväder omringar dem på väg från flygplatsen och Lotte börjar fundera på vad och vem som egentligen styr och har vilja och agens – ”hon blir inte fri tanken att vädret tar sikte på dem”, som det heter i en passage efter att de kört av vägen och fastnat i snön. Lotte börjar tillskriva naturen vilja och avsikt – men hon tänker inte låta sig knäckas. De lämnar bilen för att ta sig vidare till fots: ”Hon ser framför sig hur hon och Molly rör sig som en arktisk expedition över ett vackert vinterland. Solen glittrar i snön, spelar i deras ansikten. / De är äventyrarna som når bergets topp. En strapatsbetonad resa som visar upp deras mänskliga kraft och förmåga. / En värdig utmaning för skapelsens krona.”

Givetvis kommer den soliga heroismen att punkteras av den ironi som passagens avslutning blottar. Medan maken Henrik brottas med folkliga uppror och glappande mobiltelefoner i djungeln utanför Colombo i Sir Lanka (han tvingades till en omväg på väg till Brasilien) visar sig vinden och den yrande snön, mörkret, skogen – till och med de rådjur som närmar sig kvinnan och barnet i natten – blir alltför svåra att förstå och hantera. Ett skäl är att denna natur hela tiden framställs som en fiende att besegra snarare än något att leva tillsammans med – som en ofrånkomlig del av en själv. Lotte väntar sig ständigt ett ”mänskligt svar”, men möter ”bara rassel från trädgrenar som sträcker sig genom mörkret”. Till slut, när hon slutar kämpa och strida, kan hon bara konstatera: ”Det fanns ingen angripare. Det finns ingen angripare. Deras enda fiende är tiden.”

Tiden? Yttrandet riskerar å ena sidan att sluta berättelsen kring det exklusivt mänskliga, som framhärdar i oförståelse och blindhet. I världen finns människor som agerar och tar ansvar – inga djur eller väder eller stenar med, vad Jane Bennett skulle kalla, ”ting-makt”. Det finns bara människor som brottas med sin tid och historia – och i Lottes och Henriks fall: den sjukdomshistoria som hotar att förstöra deras liv. Å andra sidan, på ett annat plan, frammanas en problematik som fogar in det individuella och mänskliga i en mer omfattande ekologi: för att förstå vad människor har gjort med den planet vi delar med andra varelser och väsen krävs en utforskning av andra tider, materialiteter och hastigheter. Det är en läsning som Weithz bäddar för genom iakttagelserna av bräckligheten hos de globala systemen, sprickorna i planetens naturkulturer och de politiska omvandlingar detta framkallat.

På så sätt kommer de tre romanerna att på olika sätt öppna sig för andra tider och sätt att vara. Precis som bruset och knastret i Heldéns dikter ger en vink om småskaliga temporaliteter och mikroontologier bortom de fem sinnenas välbekanta dans, riktar de om läsarens blick mot planetära processer, mot rådjur, stormar och klimat, men också mot sociotekniska system och vad den tyske medieforskaren Erich Hörl nyligen kallat en ”generell ekologi”, där kultur och natur, organismer och artefakter flätas ihop.

Betydelsen av sådana berättelser och bilder idag, som sammankopplar och problematiserar det område som breder ut sig mellan materia, kropp, föreställning, handling, är egentligen inte mycket att orda om. Sällan är självklarheten mer självklar.

 

                                     

[1] Insidan av låret

 

//

Niende essay i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av Jesper Olsson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, redaktør og med-grunnlegger av tidsskriftet OEI og professor ved Universitetet i Linköping. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.