Foto: Tom Langdon
«En ny kontinent sa hon / Ett sätt att leva. / Inte ett land. / En stad.«
Den svenska poeten Marie Silkeberg skriver om resandet, om Island, och kontinentalplattornas rörelser:
Bárðarbunga
En blå dimma av svavel från utbrottet ligger över staden.
Ett tunt dis.
Du känner lukten av svavel också i duschen.
Ser låga hus av trä. Korrugerad plåt.
Ett litet plan flyger in mot landning.
Det regnar.
Du blir genomblöt.
Du äter nudelsoppa.
Köttet smakar annorlunda. Tyngre.
Du lyssnar till det kinesiska språket medan regnet öser ner utanför.
Du går ut i det.
Frågar om båten.
Vi hör av oss svarar kvinnan.
Du ser den blodiga röda färgen i valköttet i kyldisken.
Försöker dricka kaffe utomhus i hamnen och röka den enda cigarett du har kvar i fickan.
Regnet piskar in från havet.
Du simmar i en stor utomhusbassäng.
Länge.
Som genom vulkanen.
I lavaströmmar.
Epilepsi. Syner.
Psykos. Syner.
En blå dryck för mörkerseende.
En kvinna börjar tala med dig i omklädningsrummet.
Säger att hon känner igen dig. Sett dig ofta.
Det är första gången säger du.
Du ser en regnbåge över himlen.
En film om havet säger du.
Hur ön ligger i havet.
Deep in our memory.
Du träffar en kvinna från Uruguay.
Med far- och morföräldrar från Polen och Ungern.
Som nu bor i Australien.
Hon berättar att det utanför lägenheten hon hyr
ligger högar med sopor.
Att hon en morgon såg en kvinna stå till midjan i sopberget.
Att hon använde ett redskap för att skyffla fram något ätbart ur det.
En man och en kvinna från Montreal bredvid er stelnar till.
Really?
Det verkar ju som om välståndet kommit tillbaka säger de.
Hade de kunnat göra något bättre frågar du en kvinna.
2008.
Något radikalare svarar hon.
Du går till loppmarknaden i en stor barack.
Ser tröjor. Armband av lavastenar.
Böckerna i floden. Helt blå av bläcket tänker du.
Minns du.
Staden som utplånades.
Scenens minne säger hon.
Spöket i Hamlet.
Hur det ska tolkas för döva.
Först senare tänker du att du förväxlade ljuden.
En teater för de döda.
En analogi mellan gåva förlust och skådespel säger hon.
When you give what is most precious to you.
You become nothing.
Du ser drivhusen av glas. Uppvärmda av ångan.
Hur de lyser i det mörka landskapet.
Den största öknen i Europa säger han.
Lavafälten.
Två tusen eller tjugo tusen små eller stora jordbävningar i veckan.
Kontinentalplattor.
De glider isär med två centimeter per år.
Medan ni rör er över skrevan mellan den euroasiatiska
och den amerikanska.
På andra platser närmar de sig varandra säger han.
Vid Himalaya t ex.
Den längsta perioden utan sol sedan man började räkna.
Men du hör inte i vilket decennium eller århundrade.
Du väntar länge på att gejsern ska stråla.
Till sist gör den det.
Strålar.
I hällregnet.
Du tar ett steg bakåt när det händer.
Ser den växande bubblan sekunderna innan.
Känner sulfatlukten.
Vattenfallet.
Vattenkaskaderna.
Den stora dimman av vattendroppar.
Likheten mellan Japan och Island tänker du på.
Om likheter finns.
Inte i kväll heller åker båten ut mot norrskenet.
Ringer en kvinna och säger.
Den hetaste platsen på jorden säger han.
Under glaciären.
Exploderande lava när vulkanen får ett utbrott.
Och det smälta glaciärvattnet strömmar ner i kratern.
Eller den lava som flödat ner i sjön och kylts ner.
Varit så het att den varit så lätt att den flutit på vattnet.
En ny kontinent sa hon.
Ett sätt att leva.
Inte ett land.
En stad.
Bottnen av en djup fjord.
Landhöjningen pågår fortfarande.
Du ser en citronfjäril vid Eyjafjallajökull.
Hela sommaren 2010 åkte jag genom svarta moln säger han.
Två flöden. På var sin sida om byn.
Bryr sig japaner om den franska revolutionen tänker du.
När han berättar att det sägs att det stora utbrottet 1780
var orsak till revolutionen.
Hungern det skapade i Europa.
De långa åren av svarta moln som täckte halva kontinenten.
Ni kommer till en svart lavastrand full av stora isblock.
Nowhere.
Till Antarktis kommer man.
Om man åker rakt söderut säger han.
Den japanska kvinnan somnar i bussen. Sedan en till.
De ser ut som människorna i Tokyos tunnelbana.
Den djupa sömnen.
Hong Kong säger hon att de kommer ifrån när du till sist frågar.
Du vill inte vara i regnet en minut till.
Men ändrar dig precis när du kommer in i rummet.
Springer mot båten.
Hinner precis innan den lägger ut i mörkret.
Reykjavik försvinner.
Regnet upphör.
Kylan tilltar.
Men du märker det först senare. När kylan gått in i kroppen.
Är märkligt lycklig.
Du lyssnar på kaptenen när han läser dikter med isländsk accent.
Blush upon the cheek of night
posthumus uneartly light
Ni kretsar.
Står stilla.
Inget händer.
Folk går ner under däck.
Somnar rakt över borden.
Du går ut igen.
The northern light säger kaptenen och ställer sig bredvid dig.
Pekar.
Can you see it?
Ett vitt moln ser du bara
Kanske.
Jag är van säger han.
Det är därför.
Jag ser aktiviteten.
Hur många timmars tidsskillnad tänker du.
Hur timmarna räknas.
Från en plats som fortfarande är ung.
I geologisk menig.
Short minutes of joy are so rare now skriver han.
Russia is reaching hell in full rage.
En fontanell tänker du.
Där världen öppnar sig. Uppåt. På klotet.
Som roterar oavbrutet. I sin gravitation.
Ät den med stängd mun säger värden.
Om den ruttna hajen.
Låt tungan smaka den.
Och smaken stiga upp i pannhålorna.
Svep brännvinet.
Drick hela glaset.
/ Utdrag ur Atlantis (2017)
//
Marie Silkeberg (f. 1961), är poet, dramatiker, översättare samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. 2004 mottog hon det prestigefyllda Sveriges Radios Lyrikpris för Sockerplan, säger hon. Atlantis är hennes senaste kritikerrosade diktsamling, den elfte i ordningen.
KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´ CLIMATE CAMPAIGN // NWCC 