/ Fotograf: Göran Segeholm 2017
efteråt såg vi tillbaka på sommaren,
och minnet skälvde som en het hägring,
marken stod i lågor men vi märkte inte att
elden också förtärde skogarna inuti oss,
det var som på teve, värmerekorden
fyllde våra kroppar med glödbränder,
och under helikoptrarna sprang det vilda,
bredde ut sig åt alla håll, hägringen
luktade myrstarr, tjärtall och grankåda,
vi lärde oss nya arter som svedjenäva,
och att koldioxid varken har färg eller lukt,
men jordarna hostade blod i kvällsljuset
och vi såg havets längtansfulla armar,
blågröna alger som spände regnbågar av
restprodukter och den här dikten
handlade inte om massutrotningen
då, om ängshöken, inte om vårt ansvar då
för asknätfjärilen, varglaven, vårsiklöjan,
vi var lika oskyldiga som flicksländorna, precis
innan de försvann, vi var upptagna som gnuer
när gräset torkade till gult damm och vi
såg rubrikerna, rapporterna och forskarnas
siffror i eldskrift mot horisonten i norr,
klimatkrisen tömde oss som petflaskor
och hägringen vägrade upplösa sig,
torrsommaren var en profetia och
massutrotningen var vårt massutrotande
och vi bar vatten, semesterdagarna darrade
av återhållsamhet, rödhakeparet byggde bo
i det vintergröna, flög med larver
genom kvällsdiset och bin som ännu –
jag minns besluten vi inte fattade –
i drunkningsolyckornas och äppel-
odlingarnas sommar spreds en brun
brandrök genom de sociala nätverken
och den torra jordens brådmogna
veteax sträckte sig in i hettan,
kor idisslade halm bakom glesa brädväggar,
vi kunde läsa om det i tidningarna,
nödslakt, och du kanske inte tror mig
fast det är sant, vi bar vatten –
markbränderna fräste under våra fötter,
och det fanns fortfarande tid
att agera.
//
Mats Söderlund är född 1965 i Sundsvall och uppvuxen i Skellefteå. Han är poet, författare och samhällsdebattör, och även gästredaktør på Forfatternes klimaaksjon.