Dikter / Sigrun Bragadottir

En gnista från en avverkningsmaskin. Branden som får kroppen att värka av liv. Vakna, älskling det är dags att vakna, mjukt så mjukt. Spindelväven mellan skåpluckorna i hembygdsgårdens kök. Storkok är svenskans vackraste ord. Mätta alla magar, ett sätt att komma samman: en nationell kris.  Och skämtet, det osmakliga skämtet om eld-slukande gycklare utmed vägen, fri-cirkusgruppen som bara ville väl, som tappade facklan i dikeskanten. Sch sch.  Gnistan från avverkningsmaskinen eller tåget mot järnvägsspåret. I luften står röken tät, utmanar solens otröttliga sken, vid varje insjö leker barnen.  
Hur ljummet vatten omsluter kroppen, en så söt omfamning sedan huvudet under – vatten som ett ljud av liv och däri simmar snokarna förbi.  
Elden är så nära. Stäng ventilationsluckan, eventuellt evakuera. Gnistan från hästens hov eller grillkolen.  
Brandmän från angränsande län. 
”Stora starka karlar och jävligt duktiga tjejer, det ska jag säga”, matmor i stor intervju. Om inte matmor är svenskans vackraste ord? 
En nationell kris, eventuell evakuering, branden som i en triangel om byn. Sch sch, vakna, vakna min älskling branden får det att värka av liv. Huden svedd och torr, lite Aloe Vera på det.  
Himlen mulnar, håller regn, åskan hänger lågt och slår ut: blixten som gycklarens fackla i dikeskanten. Regnskuren som initiativet till ett – av föräldrarna – stoppat vattenkrig. Sätt hårt mot hårt, eld mot eld, öga för öga, tand för tand. Branden får kroppen att värka av liv. Var det gnistan från en avverkningsmaskin?  


Bräckliga kronblad har den, nyponrosen.

Ofta buckligt ojämna är de         bladen.

Kanske att ett hårt regn skulle få dem att tappa greppet om

sin gula mitt. Buckliga och pollenstänkta, falla till marken,

förmodligen fastna på vägen. Enstaka rosa blad bland de gröna fasta.

Lös i sitt fäste är den, nyponrosen, vikts i vinden.

Lossa ett kronblad och gnid det mellan fingrarna och dess

materia är förbrukad. Bara ett svagt doftande rosenvatten kvar och ett tunt vått hölje mellan

fingrarna. Bräckliga kronblad har den, nyponrosen.

Ofta buckligt ojämna är de         bladen.

//

Sigrun Bragadottir (f.1989) kommer från Hedemora i södra Dalarna, numera bosatt i Malmö. Hon arbetar som skrivpedagog på Österlens folkhögskolas skrivarlinje, producerar och programleder Lyrikpodden, en podcast som görs av tidskriften Lyrikvännen. Hon har studerat kreativt skrivande på bland annat Biskops Arnö folkhögskolas skrivarlinje och Författarskolan på Lunds universitet. 

Comments are closed.

Powered by WordPress.com.

Up ↑