Jag som överlevt kriget

Jag som har överlevt kriget
är rädd för fyrverkerier
folksamlingar
och militära uniformer även när jag ser dem i klädbutiker
Jag är rädd för soldater som står på gatorna
rädd för väggar också
för fönster som släpper in ljudet av flygplan
Jag är rädd för ambulanser och läkare
Röda korset och svarta banderoller på husfasader
Jag är rädd för husfasader också
Jag är rädd för tält och hjälporganisationer
rädd för flaggan, nationalsången
och nyhetsrapporteringen
Jag som överlevt kriget
är rädd för väskor, pass
och flygplatser
Jag som överlevt kriget
är rädd för att ge mig av

***

Min mun

Före kriget
sprang jag runt på gatorna
och ropade till mina vänner
På min tunga
slog en blomma ut
varje gång jag sa ett av deras namn
Min mun blev till sist
en blomstrande äng
När kriget kom
blev min mun
en gravplats
Där jordfäste jag mina vänner som dog
De var många
Min mun blev en stor gravplats,
mycket stor gravplats

***

Mitt dödsdömda hjärta

himlen, denna natt, är sorgsen
grå som silver
tungt sjunker den över höghusen
dystra, höghus
hus som liknar mitt hjärta denna natt
mitt hjärta som liknar dessa ensamma ensliga
dystra hus
mitt silversorgsna hjärta
mitt längtanssjuka hjärta
det besvär mig, det plågar mig
det slår tungt i mitt bröst som en dödlig tumör
slår
kyligt som en isbit
mitt hjärta sorgset som silver
sjukt av längtan
tungt som dödlig tumör
kyligt som en isbit
mitt dödsdömda hjärta

***

Till Unoka, den lättjefulle flöjtisten

Vi som är lättjefulla tänker sällan på morgondagen
och till skillnad från alla andra
är det för oss sak samma
om den kommer eller uteblir
Vi ber aldrig till gudar
om regn och bättre jamsskörd
Vi värdesätter högt
det goda sällskapet och älskar
att vandra i soliga årstider

Visst är vi fattiga
men vi bär på en outtömlig skattkammare
av musik och sånger
Vad beträffar vin så dricker vi
ända till vår sista slant,
palmvin
och det räcker som skäl för gudarna
att hata oss,
och för de fromma församlingarna
att jaga bort oss

Som en flock av glador
överger vi våra hyddor och återvänder till skogen
när torkan besegrar grottornas gudar
Där det blå är vår spegel
sjunger vi för de som återtar
sin mänskliga skepnad

Vi som är lättjefulla
lyckas aldrig att hålla kvar en familj
eller att skaffa oss en ärofylld titel
När krig kommer på tal känner vi oss illa till mods
Vi är de fegaste som finns
Från våra förfäder ärver vi deras djupaste visdom
Men vi avstår mer än gärna
från deras efterlämnade spjut och yxor
När vi anländer till byarna
sjunger vi och spelar på våra flöjter och ogene
Vi lyser upp deras mörka nätter med sånger
tills månen återvänder till nätterna
och inget hjärta förblir dystert

Vi som är lättjefulla
när vi ger oss av från fattiga byar
gråter barn och gamla kvinnor efter oss
Men till skillnad från alla andra
är det för oss sak samma
om morgondagen kommer eller uteblir

(Unoka är en gestalt i romanen Allt går sönder av den nigerianska förafttaren Chinua Achebe 1930–2013)

//

Med tillåtelse från PEN/Opp i Sverige publicerar vi i dag dessa fyra dikter, nyligen översatta från arabiska till svenska av poeten och översättaren Jasim Mohamed. Mohamed arbetade intensivt med dessa dikter tillsammans med poeten Mizar Kemal i en workshop arrangerad av Littfest i samarbete med ICORN och Sveriges Författarförbund 18:e mars i Umeå. Dikterna framfördes på scen på fredagskvällen och publiceras här för första gången på svenska.

Dikten Min mun är fritt tolkad med poetens godkännande. Dikterna vittnar om en krigserfarenhet högst aktuell i dessa dagar.

Mizar Kemal är en irakisk journalist och poet. Han är Stockholms fristadsförfattare.

///

Forfatternes klimaaksjon takker Mizar Kemal, Jasim Mohamed og PEN/Opp for tillatelsen til å publisere dette diktet.

PÅ ARABISK

قصائد مختارة للشاعر ميزر كمال 

ميزر كمال شاعر وصحفي عراقي، كاتب ضيف في مدينة ستوكهولم السويدية. هذه القصائد تمت ترجمتها خلال ورشة عمل في مدينة أوميو شمال السويد، أثناء أيام المهرجان الأدبي في المدينة ١٧ و ١٨ آذار. أقيمت الورشة بالتعاون بين المهرجان ومنظمة المدن الحرة
واتحاد الكتاب السويدي (ICORN)

ألقيت القصائد في أمسية خاصة يوم الجمعة بعد انتهاء الورشة. تنشر مجلة بين / آب القصائد الأربعة هذه كاملة بمناسبة يوم الشعر العالمي ولكونها شهادة على مآسي الحروب التي تلقي بظلالها على العالم اليوم. وبخصوص قصيدة (فمي حقل زهور) فقد تمت ترجمتها بصورة حرة بموافقة الشاعر.

CREDITSقصائد مختارة للشاعر ميزر كمال  صورة: مهند اسماعيل  21 MARS 2022

أنا الذي نجوتُ من الحرب

أنا الذي نجوتُ من الحرب
أخافُ من الألعابِ النارية
وأخافُ من الحشود
أخافُ من الأزياءِ العسكريةِ في متاجر الألبسة
ومن الجنودِ الواقفينَ على رؤوسِ الطرقات.. أخاف
ومن الطرقات
أخافُ من النوافذِ حينَ تتسللُ منها أصواتُ الطائرات
أخافُ من سيارات الإسعاف، والأطباء
أخافُ من الصليب الأحمر، واللافتاتِ السوداءِ على الجدران
وأخاف من الجدران أيضاً
أخافُ من الخيمةِ، والمنظمات الإغاثية
وأخافُ من العَلَمِ، والنشيدِ الوطني، ونشرات الأخبار
أنا الذي نجوتُ من الحرب
أخافُ من الحقائب، وجوازات السفر، والمطارات
أنا الذي نجوت
أخاف من الرحيل

***

فمي الذي صار مقبرة

قبلَ الحرب
كنتُ كثيراً جداً
أبلغُ من العمر مئات الأصدقاء
فمي كان حقلاً من الأزهار
وكنتُ أركضُ في الشوارع
وأُنادي الأطفال
كلَّما قلتُ اسماً
تَفتَّحت في فمي وردة
جاءت الحرب
فأصبحتُ قليلاً
وصار فمي مقبرة
أدفن فيه أسماء اصدقائي الذين يموتون
وهكذا..
مات الكثير منهم
حتّى صار فمي مقبرةً كبيرة
كبيرةً جداً

***

الترجمة الحرفية لقصيدة فمي … من السويدية

فمي
قبل الحرب كنت أركض في الشوارع
وأنادي أصدقائي
على لساني كانت تتفتح زهرة
كلما ناديت اسم أحدهم
فمي صار في النهاية حقل زهور
حين جاءت الحرب

صار فمي مقبرة
فيها دفنت أصدقائي الذين ماتوا
كانوا كثر
فمي صار مقبرة كبيرة
مقبرة كبيرة جدا

***

قلبي المحكوم بالموت

السماءُ فضيةٌ هذه الليلة، وكئيبة
تترهلُ على رؤوس البنايات العالية
البنايات التي تقف طوال الوقت واجمةً وعالية
البنايات التي تشبه قلبي هذا المساء
قلبي الذي يشبه البنايات العالية
التي تقف واجمةً ووحيدة
قلبي الفضّي الكئيب
المريض بالحنين والأغنيات الضائعة
إنَّه يزعجني الآن، ويؤلمني
إنَّه ثقيلٌ في صدري مثل ورمٍ خبيث
وباردٌ كقطعةٍ من جليد
آه يا قلبي الفضي الكئيب
يا قلبي المريض بالحنين والأغنيات الضائعة
يا قلبي الثقيل مثل ورمٍ خبيث
والبارد كقطعةِ جليد
يا قلبي المحكوم بالموت

***

إلى أونوكا.. عازف الناي الكسول

نحن الكسالى
لا نُفَكّرُ بالغد.. ولا يهمّنا كثيراً أن يأتي
على عكس الآخرين تماماً
لا نصلي للآلهة حتى ينزل المطر؛ وتكبر مزارع اليام
نحبُّ مواسمَ الشمس والارتحال
والرفقة الجيدة
فقراء نعم
لكننا ممتلئون بالموسيقى والغناء
ومبذّرون باحتساء النبيذ
نبيذ النخيل
وهذا كان كافياً لتكرهنا الآلهة، ويطردنا المؤمنون من مجالسهم
مثل سربٍ من الحِداء
نهجر الأكواخ ونعود إلى الغابة
عندما يهزمُ الجفافُ آلهةَ الكهوف
هنالك نغنّي للعائدين إلى بشريَّتهم
ونَتَمَرَّى بالزُرقَة الواضحة
نحن الكسالى
نفشل دائماً في الحصول على لقبٍ وعائلة
وجبناء جداً عندما يتعلَّق الأمر بالحروب
ورثنا عن الأجداد حِكْمَتهم العالية
وتنازلنا عمَّا تبقى من الفؤوس والحراب
ندخل القرى عازفين
نحمل الناي والأوجيني
نُضيءُ بالغناء ليل القبائل الموحش
هكذا حتى يُكمل الفرحُ دورتَه
وتجيء الليالي المقمرة

نحن الكسالى
عندما نرحل عن قرية فقيرة
تحزن العجائز
ويبكي الأطفال
لكننا على عكس الآخرين
لا نفكر بالغد
ولا يهمنا كثيراً أن يأتي