Korallreven, havets regnskogar. Trots att de täcker ett par procent av havsbottnen, utgör de habitat för en fjärdedel av allt liv i haven.
Kanariefågeln i kolgruvan är en ofta använd liknelse i miljödebatten. Den kommer från koldistrikten i England, där risken för kvävningsdöd ständigt lurade nere i gruvorterna. När som helst under arbetet bland sten och rök kunde den luktlösa, transparenta kolmonoxiden – ”the silent killer” – tränga fram. En kanariefågel, med sina känsligare lungor, placerades i en bur i gruvgången. När fågeln burrade upp sig, tycktes få panik, var det dags att illa kvickt ta sig upp.
I vår tid brukar Arktis smältande sommaris beskrivas som klimatsystemets skälvande burfågel. Signalen: hettan kommer. Kolmonoxiden har blivit koldioxid. Ett växande lock av gas över jorden.
Nyligen mötte jag en ny form av kanariefågel, varken i gestalt av is, isbjörn eller skogsbrand. Det var en gråtande naturvetare. Om vi, som inte är forskare, har svårt att riktigt känna av jordens döende djur och växter – utrotningen sipprar liksom kolmonoxiden lukt- och ljudlöst in i våra liv – borde vi kanske ställa fram en marinbiolog i varje konferenscenter, i varje skola och arbetsplats. Medan vi knogar på i tillvarons gruvort, kan vi se den naturvetenskapliga forskaren bryta ihop framför oss.
Det kunde till exempel vara kemisten Will Steffen, av av världens ledande jordsystemforskare. Han stod på en scen i Stockholm i somras, jag hade bjudit in honom – och några andra forskare – till släppfesten för min senaste diktsamling, Antropocen, som tar sin utgångspunkt i människans relation till planeten. Min förväntan var att Will Steffen skulle prata om den vetenskapliga bilden. Kanske lyfta fram lite statistik, som visade hur det står till med jordklotet.
Han gjorde ingenting av detta.
Istället talade Steffen nedtonat, som om han pratade med en nära vän om ett sjukdomsbesked.
«Jag känner en korallrevsforskare», sa han.
Det tog inte många sekunder innan vi i publiken hade smittats av denna kanariefågels stillhet. Korallforskaren, berättade Steffen, hade undersökt Stora barriärrevet i Australien tidigare i år. Flygbilder hade redan tidigare gett indikationer. Mil efter mil av rev som – istället för färgsprakande – lyste vita mot himlen. Blekta, det vill säga: stressade av vattnets ovanligt höga temperatur. När Will Steffens vänner körde i en båt mot de blekta reven, kom lukten emot dem.
«It was the smell of Death», sa Steffen. Lukten av död.
Koraller är inte, som man kan tro, någon slags sten eller sediment, utan miljontals små polypdjur som lever i symbios med gröna alger. När vattnet omkring koralldjuren blir för varmt, stressas de. De livsnödvändiga algerna stöts bort. Vita, övergivna, döende står korallreven kvar. Den enda räddningen är att temperaturen sänks. Då kan algerna flytta tillbaka.
Den senaste sommarens blekning av stora barriärrevet i Australien överträffade alla tidigare. 93 procent av korallerna hade knuffat ut sina livgivande alger. Norra delen av revet såg redan ut att vara bortom räddning. ”Jag visade de senaste flygbilderna av blekningen av barriärrevet för mina studenter, sedan grät vi”, twittrade en av de ledande korallforskarna, marinbiologen Terry Hughes, i april i år.
Twitter, som på svenska betyder kvitter. Här har vi kanariefåglarna. De gråtande marinbiologerna. Varför gråter de? Frågan är varför alla inte gråter?
Korallreven, havets regnskogar. Trots att de täcker ett par procent av havsbottnen, utgör de habitat för en fjärdedel av allt liv i haven. Att reven redan har farit illa av mänsklig verksamhet visar forskningen. Överfiske, framförallt av rovdjuren, stör korall-eko-systemen i grunden. De blir sårbara för plötsliga förändringar, som ett oväder. En enda storm och det stressade revet kan förvandlas från en glimrande manifestation av tusentals livsformer, till ett ensidigt, artfattigt system. När revet väl skiftat status, och sjögräs tagit över, konkurreras korallerna ut. Ett regimskifte har skett, heter det på forskarspråk.
Koralldjurens symbios med algerna är bräcklig. För mycket näringsrikt sediment på korallen är en stark stressfaktor. Ett stort hot är därför övergödning – kväve som rinner ut från toaletter, båtar och jordbruk, stör och förgör de känsliga korallerna. Majoriteten av jordens korallrev har skadats av överfiske, övergödning, massturism, dynamitfiske och korallbrytning.
Det verkliga kruxet är dock, att oavsett hur mycket eller lite människor ställer till det lokalt, så är det vattnets temperatur och surhetsgrad som utgör grundvillkoren. När haven hettas upp på en varmare jord, och koldioxid löses upp i vattnet, skapas en het, sur dödsvätska mot vilken inga åtgärder utom sänkt temperatur och minskade halter av koldioxid rår på. Aldrig så ambitiösa åtgärdsprogram för reven – som det som nyligen lanserades av Australiens regering – blir just droppar i havet, när haven värms.
Det enda som kan rädda korallerna, förklarar marinbiologen Terry Hughes, är att Australien – och världens övriga länder – överger de fossila bränslena. En fråga som står lågt på dagordningen i kolgruvenationen Australien. Den borgerliga Turnbull-regeringens lista på 151 punkter för att rädda Stora barriärrevet nämner växthusgaser och korallblekningen i förbifarten. Revdöden tycks vara enda utvägen när kanariefågeln behandlas som elefanten i rummet.
Om 50 år, varnar forskarna, kanske vi bara har fotografierna kvar. Fast inte bara de, tänker jag. Vi kommer också att ha tusentals virkade korallrev. Ja, för så är det. Just nu pågår en global korall-virk-bonanza, där tusentals – främst kvinnor – bidrar med egna, virkade koraller. Inte kopior, men vindlande fantasidjur utifrån de verkliga korallernas form. Reven har ställts ut på konsthallar och museum världen över. Precis som havens korallrev, växer de virkade evolutionärt och organiskt; små, till synes betydelselösa insatser, organiserade till en helhet. Varje polyp så liten, bara tillsammans bildar de något stort.
Initiativtagarna till projektet, systrarna Margaret och Christine Wertheim i Los Angeles, började virka korallrev år 2005 utifrån den lite skämtsamma inställningen att om alla korallrev försvann, skulle åtminstone deras hyllningar till dem finnas.
11 år senare har de värsta farhågorna besannats, när forskare och dykare världen över överumplas av korallblekningens omfattning. Inte bara färgprakten försvinner, men myllret av livsformer som är beroende av koraller. Hur stora effekterna blir för havens ekosystem är svårt för forskarna att sia om, eftersom det handlar om interaktioner i komplexa system med hundratusentals arter.
De 100 miljoner människor som lever direkt av fisket vid korallreven, får sannolikt se sig om efter andra källor till mat och inkomst.
Den gråtande kanariefågeln, marinbiologen Terry Hughes i Australien, fortsätter att twittra ut sin bestörning. Den 10 oktober 2016 skrev han:
“En ny, enorm kolgruva ska öppnas i Queensland. Frakten sker genom Stora barriärrevet. Vad kan gå fel?”
I kolgruvorna var det kanariefåglarnas tystnad som varslade om fara.
I vår tid är det marinbiologernas kvitter, som säger att det är dags att illa kvick ge sig av från kolgruvorna, oljefälten och förbränningsmotorerna.
/
Dette essayet ble nylig publisert hos Sveriges Radio.
KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´ CLIMATE CAMPAIGN // NWCC 