Copyright/fotograf: Khashayar Naderehvandi
I
Vem säger att vi verkligen väntar
på att alla datum utan resonans i anden
ska kastas på historiens soptipp
och ersättas av nya, som är våra
och inte dem vi utan invändning
ärvt av våra dåraktiga förfäder
Är det du som säger så
är du arvtagare till denna väntan
sitter du hopkrupen vid ett vägskäl
och ser sopberget resa sig
till ett monument över försatta chanser
för en mänsklighet som inte gråter
trots att historiens ängel backar in i framtiden
med sina avbrutna vingar
när stormen blåst förbi
och lämnat allt i ruiner
Vem säger så och bankar skallen
mot väggen i sin fängelsecell
när anteckningsböckerna inte
hjälper för att stilla huvudvärken
II
Vem säger att vi inte är rädda för ruiner
att vi alltid har bott i slum och jordhålor
och om de spränger världen till ruiner
innan de lämnar historiens scen
ska vi som byggt städerna och palatsen
resa nya och bättre i deras ställe
Är det du som säger så
är du verkligen inte rädd
ligger du inte vaken och undrar
vem ruinerna ska begrava härnäst
om det är du eller din granne
eller barnet du i hemlighet bär på
eller drömmen du skyfflat jord över
och noggrant märkt ut platsen för
om denna tragiska fars
verkligen skulle få en upplösning
Vem säger så och faller till marken
när en kula tränger igenom hans hjärta
där den nya världen vilar
i väntan på ruiner
//
«I en samling fristående dikter som rör sig mellan fascismens frammarsch, rytmens räddning och vardagen i förorten skriver Farrokhzad till och genom de gemenskaper som format hennes liv och dikt. I rörelser mellan individ och kollektiv, mellan tradition och förnyelse, mellan samtidens gravallvar och absurditet föreslår hon en poesi som vill användas utan att göra avkall på komplexitet, som adresserar sorgen över de politiska ordningarna, samtidigt som den ser historiens utkomst som möjlig att ingripa i. Med efterord av Lars Raattamaa.» (Från bokens nettsida).
KLIMAAKSJON / NORWEGIAN WRITERS´ CLIMATE CAMPAIGN // NWCC 