TJUGOTREDJE RUINEN / Fredrik Nyberg

TJUGOTREDJE RUINEN: Blomster i februariisen och i leran

.

Länge sedan blommans skede rådde
Så länge jag det allra minsta hänger kvar i livet
förblir barnen bundna
till leran
Om en växt är oavhängigt ljus
vad är då mörker

.

De tillhör leran
Bäst att ej belasta
den nedisade båren
Med brutna bakben
måste mången backa
Inget brinner såsom elden

.

Vad är hemligt uti blomman
I bruna speglar blänker nästan inget
Så svårt att leva utan lykta
Vad sker i blommans
nästa skede

.

Jag snickrar på sanningen
Det andra årets blad
blir till foder
Tänk om krukor och vaser
ändå välter
En genomvuxen ros är en ros

.

I skuggan kan du skriva
sa den då ännu avlägsna solen
Är alldeles ensam med blodet
Leken är av is och av lera
I otillräckligheten faller snön nu
lugnt och stilla

.

De tillhör isen
Spöknäten som sedan länge ligger utslängda
i det bruna insjövattnet
blir allt glesare
I blommans nästa skede
uppträder såväl förfining
som fägring

.

Hur snårigt är skogsspråket
Det på oss överallt liksom ympade
Att alltid avsky
leran i sig
Hur länge kommer förbländningens tid
att fortgå
Är jag närmare gud än dig

.

En nyckel slängd i leran
Ner mot nattens gårdar
rullar nu vagnen
Ett trasigt trasigt lider
Jag vill ta mig längre in i sömnen
Mamma är ensam med isen

.

Fantasin är värdelös
Nästan inget blomster står alldeles stilla
i sitt namn
I rododendron oro
Och i skuggan tar sig leran
in i kroppen

.

Vitmossan är så långtråkig
Hyacinten är beständig
Hagtorn är lika med hopp
Jag frågar åter isblomman
om dess tystnad
Broar brister över is
som brustit

.

Jag står oförberedd
inför vinterisen
Som täcker över och som
täcker över
Vad söker ni i barnens frusna händer
Det året-runt-gråa-trädet har gråa grenar
Ur ögat kommer blomster uppstå

.

Jag fryser och skriver
Det finns som en liten isblomma
i lerblomman
Jag vill ta mig längst in i sömnen
I spökleden finns förfining
och fägring.
Två solar är fler än en

.

Du går iväg i den djupa hejdå-snön
I isen och i leran ler ingen
Kanske har skogen redan brunnit upp
Kanske har stugan i den redan uppbrunna skogen
redan brunnit upp
Hejdå säger Kom-ihåg-mig-blomman
tyst

Ingen älskar isblommorna länge
Lerblommorna är fula och fulla av sot
Kommer all den här smutsiga snön
från Sverige
Skogspälsdjuren gnäller sällan
i kylan

I is-Eden har det börjat snöa
I ler-Eden försvinner plötsligt marken under våra
fötter
De hungriga februari-djuren
tar sig ända fram till gårdarna
I leran står Lera med isblommor
i händerna

.

Februari-djurens päls är grå
Kommer all den här leran
från Sverige
Så länge sedan åskan hotfullt närmade sig oss
Ändå håller jag hela tiden för öronen
då jag blundar i mörkret bland
branterna

.

Varje rad måste vara ett ras
Leker ni eller river ni
bland buntarna
I branten en vinda mot vintermarken
Isär glider de stora askarna
Jag kommer aldrig
att vara ängen

.

Slipa snölien
Och islien blir allt slöare
ju längre våren lider
Ovanligt med så här mycket skog
i småskuggorna
Hur lyder budskapet från ängarna
Ännu ett blomsterutbrott i täppan

.

Jag blöder ensam
Utan sin vattenhållande förmåga
kan vissa leror plötsligt bli mycket lösa
Om februarimarken försvinner undan
försvinner också murarna
och broarna
Varifrån kommer alla dessa gråa grenar

.

En ensamblödare i täppan
På ett ungefär hur mycket is kan man få
för ett lod lera
Led oss ut ur lundens gråzoner
Mamma och reumatismen
blir allt sämre i kylan

.

Är all areal nu uppodlad
Lappar och lotter runt ispalats och stuga
I slutet av februari
börjar ändå allt att smälta samman
Så skönt att allt oftare bli förbikopplad
av selektionens olika verktyg
Små tunna fotspår i den allt tunnare spårsnön

.

Det ljusnar och blir allt gråare
omkring oss
Också gråten i halsen är såsom grå
Klingar is-idiomen nu sakta ut
Hur länge kommer februari-djuren
att behöva stappla omkring
i leran
Jag längtar till syrén-famnen
Till kaprifol-famnen
Till ensamheten hos far

Vi är lera
Vi är i lerans skede
Något grönt och skönt
vilar nu i markens mörker
Att med blod på händerna närma sig
bladets former
Är frö och öga samma sak

.

I den dunkla ladan lera
Här är för mörkt
för att skuggorna
fullt ut ska erfaras av oss som
slutat sjunga
Den tysta kören återsamlas så invid isen
Blomman följer troget bladet

.

Öken-ensamheten ökar
med åren
Så svårt att förstå vad som inte kan uppstå
ur ögonen
I ursinnet är man alldeles ensam
Hur dålig är egentligen barken
Hur tråkig är egentligen döden

.

Is-idiomen kommer
Det fullständiga blombladet
är till tröst i kylan
Jag kommer alltid
att frukta skammen
Februari-blomman blommar
i isen och i leran

.

Skammen är min arvdel
Är isen pålitligare än leran
Så svårt att lita på leder
som gång på gång krånglar
I såväl kvickleran som i kvickisen
finns oväntade gåvor
Armbågen är inte på låtsas

.

Inget blad utan led
Ingen led utan öga
Är isens skede slutligen över
I fröförvararen finns gömda fröer
I spökleden finns förfining
och fägring

1/2 – 28/2 2021

/

Fredrik Nyberg debuterade 1998 med diktsamlingen En annorlunda praktik. Han har därefter publicerat ytterligare nio diktsamlingar på Norstedts, senast Ruiner. Första häftet (I – XXII) som kom 2021. 2013 disputerade Nyberg med den konstnärliga doktorsavhandlingen Hur låter dikten? Att bli ved II vid Göteborgs universitet. Han har också samarbetat med musiker och kompositörer som Lars Carlsson, Sten Sandell och Dan Fröberg. Dikten ”TJUGOTREDJE RUINEN: Blomster i februariisen och i leran” är nyskriven.

Foto: Emelie Asplund

//

Vi takker Bergesenstiftelsen for honorarstøtte!

This image has an empty alt attribute; its file name is Bergesenstiftelsen-sekundaerlogo-svart-PNG-220x300.png

Comments are closed.

Powered by WordPress.com.

Up ↑